Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det internationella läget efter världskriget, av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET INTERNATIONELLA LÄGET EFTER VÄRLDSKRIGET.
tid framåt skadeståndsförpliktelsernas
alla nämnvärda, militära maktmedel
berövade stat till ett objekt för
stor-maktspolitik i stället för som fordom
deltagare med egna planer och
insatser i det stora spelet. Denna
Tysklands övergående vanmakt har
exempelvis i förening med den stora
omvälvningen österut i grund förändrat
maktläget vid Östersjön, liksom
därigenom de tre segrande europeiska
stormakternas inflytande och ansvar växt
oerhört på den gamla
stormaktspolitikens traditionella verksamhetsområden,
t. ex. Balkanhalvön och Främre
Orienten. Frånvaron av balans österut
försvårar naturligtvis också i längden
bevarandet av enighet de bägge ledande
västliga segraremakterna emellan,
liksom Italiens stormaktsinflytande
knappast stärkts av att det ej längre
innehar sin forna, visserligen kinkiga men
samtidigt också inbringande
mellanställning mellan tvenne bland mycket
annat även om dess gunst
rivaliserande maktgrupper. Dess konflikter med
Österrike tillhöra .numera i stort sett
historien, fastän Österrike nu i sin
ordning i Syd-Tyrolen fått
ettjrre-denta på italienskt statsområde.
Österrike är för svagt att ropa på
återförening med »oaterlösta» bröder på
samma sätt som italienarna ropade på
Trentino och Trieste, och österrikarnes
plats som illa sedda grannar har i den
italienska nationalismens ögon intagits
av jugoslaverna, med vilka
Fiume-trasslet nog ej var den sista konflikten.
Den nya serbisk-kroatisk-slovenska
staten hör för övrigt till dem, där
fredstraktaterna ej minskat, utan ökat
framtidens nationalitetskonflikter.
Hårdast medtaget bland de segrande
stormakterna är nog Frankrike, vilket
indirekt framgår av dess nervösa
politik gent emot Tyskland i
skadeståndsfrågan, vid Rhen och i Oberschlesien.
Vad Frankrike- genom kriget mistat i
folkkraft och finansiell styrka söka nu
dess ledande statsmän medelst en
tekniskt synnerligen högtstående
diplomati skaffa ersättning för genom
allianser. Belgien har ju vid mänga
tillfällen anlitats som fransk
vapendra-gare, Lilla Ententen är alstret äv en
livligt verksam fransk diplomati på
spaning efter östereuropeiska
stödjepunkter till ersättning för den av
bolsjevikerna sprängda fransk-ryska
alliansen, och i Främre Orienten strävar
synbarligen den franska diplomatien
att återknyta traditionella
vänskapsband med turkarna för att vinna en
motvikt mot de av England
protege-rade och Frankrikes nya syriska
mandatvälde hotande araberna. Det franska
inflytandets mest omhuldade
östereuropeiska utpost är Polen, men om fast-
heten hos denna stödjepunkt kunna
nog meningarna vara delade, _ så
ekonomiskt nere och samtidigt så rik på
nationalitetspolitiska sprängämnen som
den nya, etnografiskt brokiga polska
staten är. Det är ett sällsynt
vittomfattande allians- och ententèsystém den
smidiga franska diplomatien söker
åstadkomma, men det är också
synnerligen svårskött och kan i styrka och
fast sammanhållning ej mäta sig med
samma franska diplomatis storverk från
perioden närmast före världskriget, den
fransk-rysk-engelska trippelententen.
Det brittiska riket• är nog den
enda stat i Europa — dit det för
övligt ju blott delvis hör — som ur
världskriget framgått stärkt i stället
för försvagat. Det krossade för läng
tid framåt sin tyske rival pä
världsmarknaden, vann obestritt
sjöherravälde i europeiska farvatten, vidgade
väsentligt sina kolonibesittningar,
förverkligade i stor utsträckning gamla
erövringsplaner i Palestina och
Mesopotamien, avlägsnade allt tyskt
inflytande frän det turkiska riket och stärkte
samhörighetskänslan mellan det
brittiska moderlandet och dess
självstyrande Dominions. Däremot har — ej
under kriget, men efteråt—det
»hjärtliga samförståndet» mellan England och
Frankrike mer och mer övergått till
en entente discordiale, en formell yttre
enighet, som blir allt rikare på
djupgående inre meningsskiljaktigheter.
Mest genomgripande har dock
världskrigets återverkan blivit på det
brittiska rikets egen inre byggnad.
Dominions ha öppet erkänts som i allt
väsentligt självständiga stater,
jämlikar med moderlandet även vid den
gemensamma rikspolitikens
utstakande, och en liknande ställning vill man
i London nu sä småningom inrymma
åt Indien, liksom den under Dominions’
inflytande på sistone äter erbjudits åt
Irland. I närmaste samband med dessa
strävanden stå försöken att — med
faktiskt uppoffrande av den japanska
alliansen, åtminstone i dess nuvarande
form —- åstadkomma intimare kontakt
med Förenta staterna och därmed
befästa de engelsktalande, av
anglosaxisk kultur präglade samhällenas
övervägande inflytande på världens
öden. En förutsättning för detta
åtråd-da nya »hjärtliga samförstånd» är
emellertid en fredlig och vidhjärtad lösning
av den irländska frågan, och
Amerikas intresse för europeisk politik blir
även i händelse av dessa
kombinationers framgång ej över sig stort. I
stället dyka Stillc^havs-problemen allt
tydligare upp vid horisonten såsom den
nya »världspolitikens» närmaste
arbetsområde, störande japanernas hemliga
önskemål om fria händer i Kina så
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
