Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guldmyntfoten, av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD MYNTFOTEN.
Guldmyntfoten.
Av professor Eli F. Heckscher.
Mången tror, att guldmyntfoten
består i tillvaron av en större eller
mindre mängd guld för myntändamål
i ett land och att det land har den
bästa guld myntfoten, som har den
största guldmängden. Men det är ett
stort misstag. Guldmyntfotens
innebörd är ej, att guldet finns i landet,
utan i stället att myntenheten är
likvärdig med en viss mängd guld.
Guldet är med andra ord värdemätare i
den betydelsen, att alla varor och
ekonomiska prestationer uttryckas i
förhållande till vad de äro värda i guld.
Enligt den ännu på papperet gällande
svenska lagen om rikets mynt den 30
maj 1873 — som vi alla känna fran
iksbankens sedlar — skall ett
kilogram rent guld motsvara 2,480 svenska
kronor och sålunda den svenska
kronan i värde alltid motsvara 1/2,480
kilogram eller något över fyra tiondels
gram rent guld. På motsvarande sätt
var (och är på papperet) myntenheten
bestämd i andra länder. När man
uttrycker en saks värde i pengar,
säger man då alltså, att den står i det
angivna förhållandet till guldets värde.
I forhållande till penningarna är
guldvärdet bundet till det bestämda
beloppet, 2,480 kronor pr kilogram eller
vad det må vara, och lika litet kan
penningens eget värde gent emot
guldet växla. Uppfyllas dessa fordringar
på ett lands penningväsende, då råder
där guldmyntfot, också om det landet
har högst obetydligt med guld inom
sina gränser; uppfylles det icke, så är
guldmyntfoten övergiven, hur många
milliarder än landets guldkassa må
utgöra. Olyckan i början av
världskriget var, att man ej såg eller ville se
detta enkla sammanhang och därför
lade an på att bevara sina stora
guldkassor, med känd påföljd, i stället för
att bevara sitt mynts värde i förhållande
till guld.
Sättet att säkerställa det bestämda
värdet i guld på ett lands penningar,
sålunda att bevara guldmyntfoten, är
som regel mycket enkelt, nämligen fri
inlöslighet av vanliga penningar eller
sedlar mot guld och tvärtom. Så snart
detta gäller, finns nämligen ingen
möjlighet för sedlarnas värde att i någon
riktning avvika från värdet på den
fastställda guldmängden. Skulle så
vara, att sedlarna i minsta mån sjönke
i värde jämförda med guldet, bleve
följden nämligen då ögonblickligen,
att man sökte få dem utbytta mot
guld, och detta skulle fortfara så länge,
tills de två ånyo blevo likvärdiga. Den
enda möjliga anledningen till att man
upphäver den fria inlösligheten av
sedlarna mot guld är därför, att man
vill möjliggöra försämring a v deras
välde gent emot guld, d. v. s.
upphäva guldmyntfoten. Sedlarnas fria
inlöslighet är alltså garantien för att
sedlarna ej sjunka i värde gent emot
guldet och därför i stort sett också för
guldmyntfotens bestånd. Likväl
behövs det härför strängt taget
ytterligare en garanti, nämligen emot att
penningarna ej heller stiga i värde
gent emot guldet. Detta tillgodoses
enkelt nog på motsvarande sätt som
det förra, nämligen genom guldets
egen fria inlöslighet, d. v. s. genom
att var och en mot en viss mängd guld
alltid kan få den i myntlagen
fastställda mängden penningar — med andra
ord att centralbanken eller
myntverket alltid köper guldet till det i
myntlagen bestämda priset på ett kilogram
guld. Därmed är ringen sluten,
penningenhetens värde oupplösligt bundet
vid en bestämd mängd guld.
Vad är det då för nytta därmed ?
Kort och gott: att penningväsendets
grundvalar äro undandragna
människors godtycke. I stället bli de
visserligen underkastade naturens
godtycke ; ökning och minskning i
guldgruvornas givmildhet drager med sig
ändringar i penningarnas värde. En
regering utrustad med högsta
ekonomiska förstånd, självständighet och
ståndaktighet skulle kunna hålla
penningvärdet i betydligt bättre skick än
guldmyntfoten någonsin förmår
åstadkomma, och man har denna alltså
blott för människornas svaghets skull.
Men hur väl den behövs av just detta
skäl, ha våra egna erfarenheter i
enastående grad visat; det har under
guldmyntfotens herravälde aldrig funnits
och aldrig kunnat finnas sådana
välv-ningar i grundvalen för allt
ekonomiskt liv som inträffat sedan
guldmyntfoten övergivits. Orsaken härtill
är, såsom det föregående visat, det
automatiska i dess sätt att verka.
Detta bör dock förklaras något
närmare.
Låt oss antaga, att ett land
genom oförståndig bankpolitik kommit
att sänka värdet av sina penningar i
förhållande till guldet. På det sätt
som vi redan sett uppstår då en
sugning av guld från centralbanken, där
guldkassan i nyare tid alltid främst
befunnit sig. Nu är denna bank
underkastad lagbestämmelser i fråga om
sin rätt att utgiva vanliga penningar,
d. v. s. sedlar, och dessa
bestämmelser ha vanligen bestått i att sedlarna
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
