Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Främre Orienten efter världskriget, av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄMRE ORIENTEN EFTER VÄRLDSKRIGET.
liga tanken att låta den grekiska armén öva påtryckning på de motspänstiga.
Den sändes i maj 1919 att besätta Smyrna med omnejd, och därmed väcktes
de av nederlaget först bedövade turkarna till förbittrat motstånd. Oe
organiserade i Angöra en av sultanen oberoende regering, utsedd av en
nationalförsamling, vilken förklarade sig berättigad att i sultanens ställe utöva den suveräna
makten, så länge han i Konstantinopel var makternas fånge, och under ledning
av en duglig general, Mustafa Kemål pascha, uppsattes till Angoraregeringens
stöd en ej obetydlig armé. Den grekiska ockupationen av Smyrna gav fart
åt denna rörelse, vilken förut blott haft karaktären av spridda ansatser, men
nu fick öppen anslutning av alla turkar utom räckhåll för de allierade och
hemligt stöd av alla övriga. De allierade höllo sig emellertid till den maktlösa
Konstantinopelregeringen och tilltvungo sig dennas underskrift på fredstraktaten
i Sèvres (10 aug. 1920). Där inskränktes sultanens rike till att omfatta
Konstantinopel. med närmaste omnejd samt Mindre Asien. Grekland erhöll ej blott
större delen av Trakien med Gallipolihalvön och Adrianopel utan även Smyrna
med uppland; det senare dock endast provisoriskt, tills efter 5 år en
folkomröstning skulle bestämma dess framtida öde. England, Frankrike och Italien
tillförsäkrade sig även i Mindre Asien stora ekonomiska intressesfärer, och i
nordöst utvidgades den redan förut av makterna erkända nya armeniska staten.
Vid Sunden upprättades en »interallierad zon» under gemensam
engelsk-fransk-italiensk förvaltning. Sèvrestraktäten stannade emellertid på papperet och har
aldrig ens blivit ratificerad. Armenien erhöll aldrig sina nya gränser och föll
även inom de gamla under sovjetryskt övervälde. I Angöra lät Mustafa Kemål
sin nationalförsamling besluta ett helt annat fredsprogram, den s. k.
national-pakten, vari bl. a. krävdes återställande av Konstantinopel, den interallierade
sundzonen, Trakien till Maritza, Adrianopel och hela Mindre Asien
med-Smyrna. Han anknöt även vänskapsförbindelser med Sovjetryssland och dess
vasallrepubliker i Kaukasien samt med Persien och Afghanistan och lät sina trupper
hotfullt närma sig Marmarasjön. Till skydd for Konstantinopel läto makterna
då den grekiska armén rycka fram i riktning mot Angöra, men den var för
svag att därifrån fördriva Mustafa Kemål, utan nödgades stanna på halva
vägen, med turkarna utkämpande kraftförödande strider med växlande
vapenlycka.
Aret 1921 medförde betydelsefulla förändringar i läget. Franska regeringen
hade länge ångrat det stöd, som den varit med om att ge grekerna, och
började allt tydligare å*ergå till sin traditionella turkvänlighet. På våren gjordes
i London ett resultatlöst försök till samfälld allierad uppgörelse med Angöra,
och dit sändes pä hösten från Paris en officiell fransk underhandlare,
deputeraden Franklin Bouillon, vilken där ingick ett avtal, som till namnet blott gällde
fransk utrymning av Cilicien, men i själva verket var liktydigt med en bakom
Englands rygg ingången fransk separatfred med Angoraregeringen.
Engelsmännen harmades, men måste bekväma sig till stora eftergifter på
Londonkonferensen i mars 1922, där ett program för makternas medling mellan turkar
och greker utarbetades. Enligt detia skulle grekiska armén fullständigt
utrymma mindre Asien, åt sultanen ställdes i utsikt en friare ställning, men
grekerna skulle få behålla Trakien och de allierade kontrollen över »Sundens
frihet». Varken greker eller turkar voro hågade att på förhand godtaga dessa
villkor, och långvariga förhandlingar följde om tid och plats för medlingens
fullföljande, det nya fredsprogrammets karaktär av ultimatum eller blott
förhandlingsgrundval o. s. v. Ett grekiskt blufftilltag (juli 1922) att genom truppers
överförande till Trakien från Mindre Asien hota med framryckning mot
Konstantinopel skrämde ej turkarna till eftergift, men försvagade betänkligt den
grekiska fronten i mindre Asien. Därav begagnade sig Mustafa Kemål för att
med svärdet tillkämpa sig en gynnsam ställning vid de alltjämt uppskjutna
fredsförhandlingarna. Han skred (26 aug.) till anfall mot grekerna, slog dem i
grund och kunde redan den 9 september besätta Smyrna. Tio dagar senare
visade sig hans trupper inom den »interallierade Sundzonens» förbjudna
område, och det jubel hans segrar väckte inom hela den muhammedanska världen
manade stormakterna till bekymrad eftertanke om den återverkan allt detta
kunde få bland deras egna milliontals muhammedanska undersåtar eller
skydds-lingar i Indien, Syrien, Palestina, Mesopotamien, Libyen och Franska
Nordafrika.
Händelsernas senare utveckling kan här ej följas. Syftet med denna
uppsats har endast varit att med en, om än sammanträngd och ofullständig,
rekapi-tulering av den nya orientaliska krisens närmaste förhistoria ge några
hållpunkter för bedömandet av dess därmed sammanhängande senaste utveck
lingsfaser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
