Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk fruktträdsodling — några historiska data, av redaktör Set Poppius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3836 års Militiä Boställs Ordning
och definitivt upphävdes forst år 1860,
förmodligen beroende pä att den
överhandtagande brännvinsförtäringen gjort
humleodlingen mindre lönande för
allmogen ; ett rudiment av dessa
bestämmelser är väl det ännu kvarstående
tvånget att hålla trädgård på
präst-och skollärareboställen.
Året 1709 var ett olycksår för hela
den europeiska fruktträdsodlingen och
gjorde rent hus också i Sveriges
fruktträdgårdar. Det finnes en uppgift om
att vid tiden närmast efter det året
funnos endast 2 procent av vårt layds
fruktträd vid liv. Vi räkna nog icke
fel, om vi antaga, att knappt något av
vårt lands fruktträd — bortsett från
några enstaka historiska undantag —
är äldre än från år 1710. Men
intresset frös därför icke bort. Man tog
nya tag, fast det till en början — och
länge nog, för resten — blev skralt
med resultatet. Riksrådet Bonde pä
Hässelby t. ex., som år 170g blev av
med alla sina 600 fruktträd sa när som
på 9, deklarerar i sina räkenskaper
väldiga lärpengar: under åren 1719—
56 inköpte han först från Hamburg
och sedermera från Amsterdam c:a
2,000 fruktträd, representerande ej
mindre än 255 olika sorter, men han
blev komplett lurad på konfekten.
Amsterdam synes f. ö. ha varit den
egentliga tiansitocentralen for
frukthandeln på de nordiska länderna
under 1700-talet. I en tysk
doktorsavhandling hitta vi en uppgift, att
ensamt den lilla bayerska byn
EfFel-trich årligen sände c:a 50,000
fruktträd till de nordiska länderna via
Amsterdam. Det är ju också en känd
sak, att holländarna än i dag icke
släppt taget om den nordiska
träd-gårdsmarknaden. De äro ju alltjämt
flitiga leverantörer till våra örtagårdar.
Men liksom riksrådet Bonde på
Hässelby råkade ut for utländska
lu-rendrejare, synes den allmänna
uppfattningen pa den tiden ha varit, att
de holländska och tyska
trädhandlarna icke voro något vidare att lita
på och hade sin del i skulden till att
någon rationell inhemsk
fruktforäd-ling hade så svårt att komma i gäng.
Anders Lissander skriver i sin bok
»Anmärkningar Wid Swenska
Trä-gårds-Skötslen» (1768): »För 60 år
sedan var det sällsynt, att finna någon
Trägårdsmästare här i Riket, som
icke var Tysk, eller åtminstone
nyligen tillärd af en sådan. För 40 år
sedan blefwo ännu Tyska
Trägårdsmästare införskrefne. Hwad under då,
at en så widsträckt wettenskap icke
närmare hunnit til fullkomlighet?»
Och i bokens ingress gör han
följande nedslående skildring av den sven-
ska trädgårdsskötslens läge: »Gamla
Svenska Trägårdar likna nu för
tiden, antingen en illa medfaren
Skogsbacke, eller en förstörd ort, hwarest
några rudera finnas, af någon
byggnad, som fordom funnits. Och nya
Trägårdar kunna merendels sättas i
jämförelse mot et Lazarette, där
ut-och inwärtes Sjukdomar, sår, brott,
wanskapligheter, blek hy och
plåsterlappar, beröfwa Kropparne den
prydnad, som de eljest av naturen ägt,
eller kunnat äga, om ej någon
wålds-wärkan derå skedt». F. ö. möta vi
redan så tidigt som år 1731 en kraftig
protest mot den florerande importen
av utländska fruktträd, nämligen i
Salanders Gårdz-Fogde Instruction,
som innehåller en paragraf, där det
heter: »At införa utländska Träen,
som uti annan Climat äro plantade
och sällan hos oss få så god Jorde
måhn, som utur den de härstamma,
tycks ei vara så säkert, som få Art af
de Kärnar, hwilka här i Sverige
up-växa.» Förmodligen hörde riksrådet
Bonde på Hässelby till dem, vilka
ströko ett tjockt streck i marginalen
för den paragrafen.
Detta påtagliga beroende av
importen utifrån torde utgöra en ganska
acceptabel förklaring till att
fruktträdsodlingen ännu mot slutet av
1700-talet till väsentligaste grad var en de
välbesuttnas angelägenhet. Det var
vid denna tidpunkt, som Per Johan
Bergius, ofta kallad den svenska
po-mologiens fader, bröt en lans för en
allmännare utplantering av fruktträd
också vid böndernas gårdar. I sitt
berömda »Tal om Frukt-Trägårdar
och deras främjande i vårt Rike» (1780),
konstaterar Bergius att »det är väl en
ibland Läkarne ärkänd sanning, at ej
allenast grönsaker, utan ock bär och
frukter, som i Trägårdar vanka,
förmå, jemte det de lemna kroppen en
mild och sund föda, at äfven läska
bloden, at stå emot röta, och at
bidraga till en vig kropp och muntert
sinne, då deremot den fattiga hopens
vanliga kost, bestående, utom säd,
mäst af salta, torra och rökta
pundvaror, hvilka och gemenligen äro
härskna, utgör en grof föda och
meddelar onda vätskor, benägne at
förtynga kroppen, och uppröra
hvarje-handa oordentligheter i den samma».
Bergius^ uppgjorde också en
förteckning på de fruktsorter, som han
ansåg lämpligast För de svenska odlarna
ur smak- och hälsosynpunkt. Det var
körsbär, plommon och aprikoser,
vin-rankan, krus- och vinbär, kastanje,
hassel och valnöt, men först och främst
äpple och päron.
Även Bergius varnade för att ta
träd från utlandet, vilket han ansåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
