Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Resignationens tidehvarf (1875-1810)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i djupet, under gäcken öfver sin egen uselbet. —
Franzén, Valerius och deras samtida betraktade
deremot samma förgänglighet med den milda
un-dergifvenhetens sorgliga småleende på läpparna«
Detta sednare hafva fosforisterna tadlat, såsom
tecken på en falsk dryckessång. Men kunna
icke båda arterna vara sanna och sköna, hvar
på sitt sätt? Vi måste bekänna, att ifrågavarande
tids bästa sällskapsvisor, t. ex. 11 som tömmen
bägaren m. fl., hafva för oss ett stort behag, just
genom denna sinnesstämning, som i en enda
eterisk suck sammansmälter sorg och glädje, sans
och nöje, stoicism och epikurism; en sång, der,
enligt Franzéns ord,
Glädje och dygd
Elda hvarannan;
Kransad om pannan,
Visheten skämtar i vinrankans skygd.
I sådan anda voro större delen af den
tidens sällskapssånger, t. ex. Valerii: Fly evigt det
förbudna ljuset,*) Franzéns: Goda gosse glaset
töm, ##) eller hans
Sörj ej den gryende
Dagen förut!
Njut af den flyende
Hvarje minut!
Rosornas doft,
Drufvomas ånga
*) Sami. Vitterh, arb. af Valerius, %—12.
*♦) Franzéns skaldestycken t. s. 143.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
