Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skönt och sant löser han sina forskningars
resultat med de orden: *Gud är kärlekenDock —
detta år visserligen mycket, ja det högsta, hvartill
menskliga vetandet kan närma sig; men — icke nog.
Vi måste ock lära, huru denna kärlek hos
menni-skan uppenbarar sig, af henne emottages och
användes. Vi se t. ex. solens värma och ljus, veta att
naturens lif genom dessas förening framkallas, men
erfara ock, att många ting deraf lida och förstöras. Har
icke Gudomen uti Solen gifvit oss en sinnlig bild af
sitt andliga väsende, och äro ej urbildens verkningar
i andans verld af enahanda beskaffenhet, eller
rättare sagdt: konsequens, som afbildens på jorden, fast med
åtskilnad i natur? Vi se ju att allt, som år dödt, (har
haft, men förlorat ett lif) skadas af solens inverkan,
under det att endast det som eger lif, deraf har gagn.
Finnes då måhända åfven ett andeligt lefvande?
Visserligen, och derpå bero åfven verkningarna, som
förändra isig efter mottaget.
På andra vågar måste vi tillegna oss den
vigtiga kunskapen: att intet annat andeligt lif kan kallas
verkligt, ån det lif i Gud, som uppkommer genom
förbindelse med Honom. Denna förbindelse börjar
genom tron, näres af lydnaden, och fullkomnas uti
kärlekens (
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
