Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
=HI3=
jag letade efter hallon och höll på att inte
hitta ner till stranden igen; när jag så fick
se hur man ämnade sätta efter mig som en
förrymd fånge, skrattade jag åt er oro, på
samma gång jag gladde mig öfver er kär-
lek. Och nu är jag både hungrig och törs-
tig, det är slutet på visan."
»Du åt då inte så mycket hallon?” –- sade
modren forskande.
"Hallon?" — upprepade Gerda förvirrad,
men hon tillade fintligt: "Det fanns så li-
tet, just derför letade jag så mycket."
Men om natten, då alla sofvo, låg Gerda
och grät så bittert. Hon hade köpt sin
kärleks första lycka med falskhet mot sin
mor, och hennes samvete sökte förgäfves
trösta henne med att hon hållit sitt löfte
mot Bruno.
Den unge mannen hade ensam varit ute
på jagt i trakten och förirrat sig, endast
följd af sina två hundar, öfver halfva milen
bort från Wachtelsro. Plötsligen antydde
hundarnes skall ett villebråd och Bruno
fattade sin bössa; men förskräckt stod en
ung, vacker flicka uppkrupen mellan en bu-
ske och en gammal tall, darrande för de
fyrfota jägarnes högljudda vrede.
Bruno lockade djuren till sig och igen-
kände den, som alltsedan den glada dagen
på Wachtelsro alltjemt sällskapat med ho-
nom i hans tankar.
Hvilket öfverraskande, hvilket lycksaligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
