Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 796 —
gråt, då hon såg sin syster le så der be-
synnerligt.
"Låt mig nu bara få vara ostörd en stund,
jag fick ju lof att skrifva till en vän, jag
har ingen bättre och kan aldrig i tid och
evighet få en bättre vän än den vännen.
Och Gerda kastade sig till modrens bröst
och kramade henne nästan med vansinnets
styrka. Man såg att hon ville gråta, ty det
ryckte oupphörligen i hennes bleka läppar,
och ögonen tindrade af en fuktig glans,
men hon blef förnekad tårarnes tröst.
Och hon fick skrifva utan att bli störd.
Länge, länge ’skref hon, men under många
pauser, ty de lyssnande hörde henne ofta
sucka och stilla bedja. : Hon måste dock
ha varit mycket tankspridd derinne, ty en
gång hörde Signe henne: tydligen och klart
framsäga den: lilla bönen från de späda
åren: "Gud, som hafver barnen kär, se till
mig, som liten är."
Efter middagen, under hvilken hon in-
genting förtärde, var hon så ytterligt vän-
lig, smekte och kysste mor och syster oupp-
hörligen och bad dem inte vara onda på
henne.
«IT afton ska ni ju få veta allt; det har
jag ju lofvat, och Gerda sviker . aldrig sina
löften. Aldrig!?" — utropade hon straxt
derpå och tycktes stelna af fasa. — "Al-
drig! Hvad har jag vågat säga!"
På eftermiddagen bad Gerda att få gå en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
