Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvamkistan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde han stå inför honom, som rannsakar och dömer. Dock
fattades ännu något i hans uppgörelse med Gud. Det ringde i
hans öron: Om Gud, såsom bevis på att jag älskar honom högst
av allt, skulle kräva, att jag lämnade, vad jag äger, allt utan
undantag, skulle jag då kunna göra det?
Först stelnade han inför denna oerhörda fordran, därefter
sökte han förstå den. Kasta hela rikedomen, hela ställningen,
sin egen och sin familjs välfärd! Han och hans hustru skulle
bli lika fattiga som hans stackars föräldrar varit, hans barn
själva förtjäna varje brödbit! Han skulle sälja allt och giva
åt de fattiga, såsom Kristus lärt, bli arm för människor men
rik för Gud! Ty så sade hans helige son: »Den, som mister sitt
liv för min skull, han skall vinna det.» Det är: den, som avsäger
sig sitt världsliga liv, alla jordiska förmåner för min skull, han
skall vinna salighetens liv.
Skulle han kunna göra detta?
Han stod mitt i rummet, då han tänkte detta, alldeles stilla.
Smärtan, som fördystrade hans ansikte, försvann, hans blick
blev ljus. Det var, som om hela mannen förklarats. Han sjönk
på knä med knäppta händer och bad högt:
— Herre! Penningen är mig intet mot livet i dig. Du har
givit mig penningen. Kräver du den tillbaka, skall jag med
Job säga: »Herren gav, och Herren tog, välsignat vare Herrens
namn!» Gör som dig täckes, blott jag får stanna i din nåd och
en gång, då jag skiljes hädan, får möta en förbarmande Fader!
Ske din vilja!
Så låg han, försänkt i andakt, glömmande allt kring sig.
Plötsligt spratt han till vid att någon tog i den stängda dörren och
knackade. Det var hans hustru, som oroligt frågade, varför han
dröjde så länge, och bad honom komma ut i julglädjen.
Lugnt reste han sig, ställde kramkistan i ett hörn, öppnade
dörren, gick ut, slöt hustrun i sin famn, kallade barnen till sig
och sjöng med dem julpsalmen, till ära åt den, som både
förkrossar och förlossar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
