Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Generalkonsulns kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett stycke uppåt landet. Förr hade han alltid skämtat med sina
gifta vänner, som rått honom att söka sig en följeslagarinna
genom livet, och sagt, att han, »som hade en så stor affär, hade
nog att tänka på och nog bekymmer ändå utan att behöva skaffa
sig en hustru». Men Aina Nissinger, av en dansk, i Sverige ej
introducerad adlig ätt, kunde han inte glömma. Det hade väl
också sin särskilda anledning.
Hennes far, den högförnäme Jörgen Nissinger, även han
skeppsredare, var James Durmans argaste konkurrent, och då han fick
se sin dotter i sällskap med »den unge skojaren», blev han
ursinnig och sade:
— Aina! Får jag se dig i sällskap med den där glopen en gång
till, så vill jag inte kännas vid dig. Mannen är en bedragare, eljest
hade han inte kunnat skaffa sig så mycket pengar.
— Hur har pappa fått sina?
— Aina!
Därmed hade samtalet mellan far och dotter plötsligt slutat.
Det hade förts i det lilla turisthotellets park, och James
Durman hade ofrivilligt kommit att vara åhörare.
Kanske var det just detta, som gjorde, att Aina Nissingers
bild ristades så hårt in i James Durmans hjärta. Han visste,
att han var en uppkomling, att han en gång suttit på en
bagarvagn, att han varit springpojke hos en skrädderifirma. Han hade
för övrigt en gång fått en hel krona i drickspengar av
skeppsredare Nissinger, då han hos denne lämnat en frackkostym. Hon
visste allt detta men gav honom ändå hans värde som
människa. Och det var få, som gjorde det. Konjunkturriddare och
gulaschbaron, det var vad han oftast fick heta.
Nåja, det var också sant, att han gjort sin lycka under
högkonjunkturernas tid. Men — hade han varit en vanlig
gulaschbaron, så hade han inte, när den gyllene tiden kom, kunnat starta
ett rederi utan vidare och så småningom göra det till stadens
största och ett av de största i landet.
Det låg många år av idogt arbete bakom honom. Redan då
han var i bageriet och om dagarna försåg matvaruaffärerna med
limpor och skrädda kakor och om kvällarna såg till hästen, hade
han börjat studera. Han hade tänkt ta studentexamen och bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
