Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Afrodites leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFRODITES LEENDE
vånda försmäktande dröm. Han hade befriat dess
bundna väsen — han hade ställt denna förlösta
dröm inför den fångne och sagt: detta är du! Och
i och med att det skedde, visste den fångne, att det
var han — att allt detta var hans, att det fanns
dock, att han fick tro på det!
— Välsigna mig, gudinna! bad Evrymenos.
Gudinna och människa, välsigna den, som i bitter
vedermöda sökt dig och som du frälst! Lyft mig
till dig! Värm mig med din skönhet! Le mot mig!
Ditt leende — å, vänd dina ögon mot mig och rikta
ditt leende mot mig! Ditt segerleende av sol och
gnista! Mot mig, människan, din broder!
Han sträckte ut sina händer. Men allt fort stod
gudinnan där, stod i sin stolta, självhärliga
oberördhet med blickarna vända ut mot någon avlägsen
synrand. Allt fort log hon sitt leende, leendet av sol
och gnista — men icke mot honom, mot något annat,
okänt, henne mera förtroligt, något långt borta.
— En droppe av ditt leende, gudinna! En droppe
bara!
Men gudinnan svarade honom icke. Det var, som
hade hon, den gudomliggjorda kvinnan, redan växt
sig för hög i sin fullkomliga skönhet för att hon
skulle nås av ord och röster från dem, hon
lämnat efter sig i sin flykt från det oskönas och
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
