Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Afrodites leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFRODITES LEENDE
det lågas land. Det var. som om hon med detta
kläde, hon fällde över den tomma salvournan, kastat
bakom sig den sista fliken av den befläckade dräkt,
vari hon gått sin långa vandring genom de många
befläckades, krankas och sargades riken. Hon hade
stigit ur sitt bad, de friska böljornas, det vita
skummets, den rena eterns, i en snövit naivenhet, vid
vilken ej mullstoft och damm från det jordiskas vägar
klibbade. Hon, det jordiskas ädlaste dröm och vilja,
deras förverkligande och fulländning, hon tillhörde
med förverkligandet och fulländningen redan
himlarymder, där drömmen redan blivit sanning, viljan
mål, och det, som drivit denna dröm och denna
vilja — födda i smutsen, plågade i elden, förnedrade
i orenhet och svaghet — var glömt, förbränt, struket
av. Där gick intet band mellan den triumferande och
den lidande. Fylld av sin egen daimon, sin egen
höghet steg den befriade över gränserna till det
onämnbara, till de odödligas hem. Det leende, hon
log, var riktat upp mot dem, ej nedåt mot det redan
förgätna och övervunna.
Då lopp plötsligt en isig känsla av skräck genom
Evrymenos’ lemmar. Så var det då så — också
här... Så var det då så, att där det mänskliga stigit
till sin mänsklighets fullhet, där brista gränserna
och den fasta linjen däromkring, där vidgas nya
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
