Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Den finske jägaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtviflan mot förtviflan. Man sårade icke mera; man
slagtade. Det ömsesidiga nationalhatet badade i blod.
Man hade glömt, att ordet pardon fans i krigets
ordbok. Man ville vinna eller ge döden.
Efter en halftimmas ursinnig strid måste
Ryssarne ge vika. Batteriet var taget.
På den valplats, som varit vittne till denna kamp
på lif och död, låg, bland de öfrige sårade, den
gamle Savolax-jägaren. En kula hade träffat honom
i bröstet. Han hade fallit tvärsöfver en Rysk
Löjtnant, som äfven blifvit illa blesserad.
”Hm”, mumlade Savolaxaren, ”jag ligger redan
på min paradsäng. En död Ryss är mitt örngott.”
I detsamma kände han en stickande smärta i
venstra sidan. Ryssen hade dragit fram en dolk,
och dermed sökt att befria sig från sin vederdeloman.
I Savolaxarens öga gnistrade den sista lågan af
det raseri, som kommit hans blick att flamma vid
blotta namnet: Ryss. Hela hans återstående kraft
koncentrerade sig i den för honom allsmäktiga
tankan: hämd; han kastade sig, som ett vilddjur, öfver
sitt rof, skakade det med dödskampens konvulsiviska
styrka och slet af halspulsådern på sin fiende.
Bloden stänkte högt mot skyn. Savolaxaren sönk tillbaka
och var icke mera. Hans hjerta brast, och hans
hämd med honom.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
