Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odlad frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bädden, klädde sig i sin enda, men prydliga sammetsjacka
och sina enda byxor af brabantskläde.
Han räknade sina få guldmynt och gömde dem väl i
barmen, ty han fattades nu af en aning om deras betydelse.
Därpå gick han ut i borgstugan. Den var alldeles tom.
Detta gjorde icke annat intryck på honom, än att han tyckte
sig andas lättare i det rymliga rummet; på ett väggfast
bord syntes våta ringar efter ölbägare, dem
förrättningsmännen dagen förut begagnat; han tyckte, att det kunde
ha varit flere ringar, om han varit med själf, det såg så
snålt ut! Solen aftecknade på stengolfvet de målade
fönstren, så att golfvet liknade det skönaste mosaikarbete; hans
hjärtvapen, ulffoten, upprepades i sitt röda fält sex gånger,
och han fann ett nöje i att trampa i de röda fälten på de
svarta fötterna, väntande att få höra ulfven skrika. Men
hvar gång han satte sin fot i solmålningen, såg han ulffoten
teckna sig på sin gula älgskinnsstöfvel; när han då gjorde
ett steg framåt, flyttade den sig upp på hans bröst, och
den röda skölden satt som ett blodigt hjärta på hans hvita
sammetsjacka och refs af den svarta tassen med de spärrade
klorna. Han kände sitt hjärta röra sig häftigt, och han gick
ut ur rummet. Genom den trånga stentrappan ställde han
sin väg upp i öfre våningen, där hans föräldrar i lifstiden
haft sin bostad. Allt löst och rörligt, som gör ett hus till
hemvist för lefvande varelser, var bortburet, bortsopadt,
bortbrutet. Det var som en samling grafrum, uthuggna
i en klippa, inredda för själar utan kroppar, utan jordiska
behof.
Endast spåren efter lifvet funnos kvar. Fyra gråa fläckar
på golfvet antydde hvar en säng stått, två mörka ränder
hvar bordet haft sin plats, och mellan dem syntes repor och
fåror efter skodonen; en mörk sväfvande teckning på
kalkväggen visade, hvar den gamle brukade luta sitt hufvud,
när han lyfte det från arbetet, som låg på bordet; kolen
från spiseln hade sprakat utåt rummet och bränt ut
teckningen af en panterhud. I moderns rum satt ännu en
väggfast stentafla, föreställande Maria och barnet; hon betraktar
sin son med blickar fulla af förhoppning och utan aning
om, att hon håller en blifvande straffånge på sitt knä. Herr
Sten erfor en obestämd känsla af beklämning och vandrade
vidare. Genom en lönndörr stiger han upp i vindarne och
går ut på taket. Under sig ser han hela denna vidsträckta
yta af jorden, som nyss han kallat sin; dessa gröna åkrar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
