Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odlad frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, nej!»
»Jo, att man, hvem som behagar, tager en sådan
drifvare vid manken och skickar honom i häradskistan,
ser du, så säger lagen. Och det är rätt, ovillkorligen
rätt. Gud, ser du, har från begynnelsen skapat
människan att arbeta, taga tjänst, göra nytta . . .»
»Eller vara rik», inföll gästgifvaren.
»Tyst, afbryt mig inte, att taga tjänst, göra nytta
på ett eller annat sätt, hvad det nu vara månde,
att jag så må säga! Fax!»
Klockaren afbröt hastigt sin predikan och gick bakom
knuten.
»Det är ett fint hufvud på den karlen», sade
gästgifvaren och pekade med axeln efter den
bortgångne, hvilken genast visade sig och åter intog
sin plats.
»Parera nu», fortfor denne, »att det finns människor,
som icke vilja arbeta; parera, att det gifves folk,
som vilja hellre lefva på andras bekostnad ...»
Claus slipade sina ögon och tog åt påken. Men
klockaren fortfor efter en klunk:
»Då frågar jag: hvad skall man göra med sådana
människor? Är det någon, som kan svara på det?»
Gästgifvaren ville svara på det, men klockaren afböjde
hans anbud med sin vänstra hand.
»Är det någon, som kan svara på det? Nej l måste vi
säga, ty vi veta endels och profetera endels. Men
jag svarar så här: cur tuus benevolentium! Pax!»
Han drack ur och steg upp för att slippa förstöra
talets verkan med en dålig öfversättning.
Herr Sten lade sig igen och stoppade hufvudet under
dynan. Han tyckte, att han sofvit ett dygn till,
då han vaknade vid att han kände en fot röra om
i sin bädd på ett ganska eftertryckligt sätt. Han
spratt upp och såg vid mor-gonrodnadens sken, som
föll in genom en lucka på väggen, huru vännen Claus,
som troligen icke vågade luta sig ner, stod på en
fot och, hållande sig i takbjälken, letade i bädden
med den andra foten efter den sofvande vännen. Han
beledsagade denna sökning med ett kort och stönande:
»Du! Du!» Och när han fick sikte på Stens svagt
belysta ansikte, drog han tillbaka sin fot och sade:
»Vet du, hvem du är, du? Vet du, att du är en
drifvare? Vet du, att du kommer i kistan, om du inte
äter någon annans bröd, när du inte har eget? Då
skall jag tala om, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
