Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odlad frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länsman slår bukter efter dig, och om du inte är
borta, innan solen går upp, så är du i kistan. Förstod
du det?»
Herr Sten förstod, att det gällde fängelse; det
hade han en gång förut det dygnet hört talas om. Men
han förstod icke, att man icke fick färdas på vägen
för att söka sig arbete, och Claus bjöd förgäfves
upp sin förmåga att förklara för honom, det man
måste ha arbete eller också vara ägare af så och så
många marks värde. Herr Sten, som mest fruktade för
fängelset, lät lätteligen öfvertala sig att genast
taga sin häst ur stallet och lämna några af sina få
guldmynt åt Claus, hvilken lofvade att göra upp med
gästgifvaren, hvilken senare icke begärde bättre,
ty straffet var icke mindre för den, som hyst och
härbärgerat en lös man. Sten skakade hand med den
gode smeden och lofvade söka upp honom i Stockholm.
Och nu satt han åter på hästryggen, uppryckt ur sin
sömn, utkastad från ett tillfälligt hem, flyende från
utsikten att komma i fängelse och med fast beslut
att icke söka något skydd, förrän han kommit till
hufvudstaden.
Två dygn härefter, en lördagsafton, stannade herr Sten
sin klippare högst uppe på Brunkebergsåsen, där den
stupade ner i Norrströms norra fåra. Under sig såg han
för första gången hufvudstaden, själfva valplatsen,
där de stores strider om makten utkämpades. På dessa
små klippholmar mellan de båda strömfårorna låg det
samhälle tätt omgärdadt med torn och murar, där han
nu skulle söka inträde. Striden mellan konung Karl
Knutsson och ärkebiskop Jöns Bengtsson pågick som
bäst, men för herr Sten var likgiltigt hvem som var
segrare, ty hans far hade varit i onåd hos konungen,
och med ärkebiskopens släkt hade hans frände legat i
gammal fejd. När nu aftonsolen kastade sina vågräta
strålar på fanan, som var hissad öfver slottets
hufvudtorn, Kärnan, såg han det Bondeska vapnet,
båten, afteckna sig mot den hvita flaggdukens botten,
och han fick sålunda veta hvar landet låg. Ehuru
fred tycktes åtminstone för stunden vara sluten,
minskades dock icke svårigheten att inkomma genom
stadsporten. Han skulle i alla händelser nödgas gifva
sitt namn och låta skrifva upp sig, kanske redogöra
för ändamålet med sin ankomst och bekänna, hvarifrån
han kom.
Uttröttad som han var, tyckte han sig se tusen hinder
resa sig och murarna växa oöfverstigliga; han fann
sig som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
