Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bedyrade förgäfves, att alla barn skrika, och att
Hans, den förstfödde, minsann skrikit mycket värre,
när han var liten. Det kunde far inte alls erinra sig;
han mindes bara, att Hans var ett ovanligt utmärkt
barn, som gjort sina föräldrar stor glädje i alla
tider. Det var så stor skillnad, så...
När Kristian emellertid fick så mycket förstånd,
att han såg, hur han gick i vägen, så tog han till
vana att hålla sig undan, så godt han kunde, och när
han fick se en människa, gömde han sig och sprang ut
i skog och mark och gjorde odygd.
När han blef något äldre och hans krafter räckte
att göra nytta, anställde man försök med att tämja
honom, men förgäfves. Han sprang ifrån kreaturen och
lät dem gå i åkrarne, han satte bort näten på djup,
så att man aldrig fick fatt i dem, och när man sökte
efter honom själf, var han borta. Barnet var liksom
förvildadt. Man slog honom en gång, på den äldre
broderns tillstyrkan, men då blef han borta i åtta
hela dagar, och när han sedan syntes igen, var han
lika fet och duktig som förut; ingen kunde säga,
hvad han ätit eller hvar han sofvit.
Men Kristian han visste nog det, han. Den klena
kost man vanligen bestod i hemmet utgjordes mest
af salt fisk, rofvor och bröd. Kristian, som oftast
fick nöja sig med hvad som föll ifrån bordet eller
hvad som lämnades, kände snart ett starkt behof af
kraftigare föda, i synnerhet under de år han växte
upp och manbarheten började inträda. Han var hungrig
hela dagen, och han gick ut i skog och strand att
söka sig föda. Fisk lockade honom icke, ty han bara
tuggade sig trött, och de hade ingen kraft i sig. Han
sökte varmblodiga djur, och när han fått fatt i några
fågelungar, åt han upp dem råa. Då kände han, huru
hans krafter växte och huru blodet spred en berusande
värme i hela kroppen. Samma verkan hade ägg, som han
hänsynslöst tog ur sjöfåglarnes bon, hvilka byggde i
stränderna. På sådant sätt skaffade han sig en kost,
som var mycket bättre och kraftigare, än föräldrar
och syskon hade tid och råd att skaffa sig. Och han
växte och blef stark, men arbeta kunde han icke förmå
sig till. Med sin båt, som han själf slagit ihop,
for han omkring i skären och jagade eller äggade,
och föräldrarne, som just icke saknade hans närvaro,
blefvo snart vana vid att betrakta Kristian såsom
utflugen ur boet.
En vacker vårdag, då ejderdräkten gick fram öfver de
yttre skären, seglade Kristian ut med sin båge och
sina snaror,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
