Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer för nöjes eller tidsfördrifs än för nyttans skull,
ty han dödade aldrig mer vildt, än han för tillfället
kunde förtära. Han landade med sin båt vid en af dessa
kobbar, som bilda sista värnet mot öppna hafvet och
på hvilka endast sjöfåglar och fiskare hafva tagit
sina tillflyktsorter under den tid hafvet går öppet.
Kobben var obebodd, men byalaget hade tillsammans
uppfört en skär-bod, afsedd till nattläger under
fisketiden och äfven begagnad till härbärge åt resande
och strandade. Den bestod af ett enda ryggås-rum med
jordgolf och afflagade väggar, mot hvilka lafvar voro
upptimrade såsom hyllor, den ena öfver den andra,
och i hvilka några fårskinn tjänade som sängkläder.
Ett par stenar på golfvet antydde, hvar man fick
göra eld, och stål och flinta hade sin sedvanliga af
alla kända plats mellan bjälkarne ofvanför dörren.
Dörren var alltid låst, men var icke svårare
att öppna, än det kunde ske med en krokig träpinne,
och ansågs hvem som helst hafva rätt att söka sig
in, blott han stängde efter sig, när han gick, och
lade elddonet på sin plats; ville han visa sig artig
eller tacksam, bar han in ett fång gräs eller enris på
eldstaden, ty något träd fanns icke på skäret. I dessa
härbärgen var det, som Kristian mestadels sökte sina
nattläger och där han anrättade sina enkla måltider.
Han kände hvarenda bod på många mils håll,
och han visste hvar man låg på de bästa fårskinnen och
sof mest skonad af loppor, hvilka eljest voro mycket
talrika i dessa slags sängar. Emellertid, våraftonen
var härlig, hafvet låg blått och lugnt. Kristian,
som lärt sig att icke tro på hafvet, drog upp sin
lilla båt och gömde den bakom några stora stenar.
Han hade rott mycket och klättrat i strandklipporna,
så att han var trött, hvarför han genast gick in
i boden och lade sig på den öfversta lafven för
att sofva. Han låg så en stund och tänkte hit
och dit öfver sin tillbragta dag, öfver sitt lif,
dess ändamål och det, som skulle följa efter
detta lifvet. Han hade lyft upp takluckan och såg
den stålgrå himmelen öfver sig, såg en och annan
stjärna, som bleknade i det dröjande solljuset.
Hans religiösa begrepp hade icke blifvit odlade,
hvarken af föräldrar, prästerskap eller lärare,
och han var icke konfirmerad, men han visste af
erfarenhet, att bakom lifvets och naturens företeelser
funnos styrande makter, om hvilka man icke ägde
någon närmare kännedom. Rörande ändamålet med sin
tillvaro hade han icke kunnat vinna någon förklaring.
Med lifvets gåta hade han fått driften att uppehålla
lifvet. Han följde denna drift. Hvad mera? Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
