Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kristian kände sig helt skakad af så mycken
uppmärksamhet mot hans person; han var icke van,
att man sysselsatte sig med honom, och detta intima
berörande af hans själ hade rubbat hans vanliga,
likgiltiga sinnesförfattning. Dessa människor badö,
bönföllo honom om en tjänst; han kunde göra dem
lyckliga med ett ord, han kunde störta dem med ett
ord; han var sålunda en viktig och betydelsefull
person. Detta gaf honom själfkänsla, och han fattades
af lust att se verkningarna af sitt uppträdande som
beskyddare för dessa människor. Att säga ja i stället
för nej? Hvad betydde väl det, när alla människor
brukade förväxla de små orden efter förefallande
behof. Han skulle kanske haft det bättre, om han
gjort det förr. Hans beslut var fattadt.
Fadern kom in. Undrade, om det var möjligt, att
en människa kunde samla sådana förråd! — Ja, om
man inte gjorde annat och var flitig! — Far kunde
aldrig tro det! Hade aldrig sett något sådant, kunde
därför aldrig tro det! — Kristian bedyrade. — Far bad
honom bekänna, att han röfvat. — Kristian sade ja! —
Far frågade med knifven i hand, om han också ville
bekänna för befallningsmannen. — Kristian lofvade
heligt. Fadern skar af repen, och de följdes åt in
i stugan. Där satt befallningsmannen och åt gröt i
all sköns ro.
»Har han bekant?» frågade denne och lät skeden
hvila.
»Han har bekant», sade fadern, till de innevarande
anhörigas stora glädje. Men befallningsmannen tycktes
ha lidit en missräkning, ty han var icke glad.
»Nå, du», återtog han, »hur bar du dig åt? Det skulle
lysta mig att höra!»
Kristian, som var lika lysten att höra, huru en ensam
man bar sig åt, när han plundrade ett köpmansfartyg,
stod först svarslös, men när han började tänka på,
hur han skulle ha förhållit sig under ifrågasatta
omständigheter, kom hans inbillningskraft honom till
hjälp, på samma gång hans tanke vaknade. Han gick fram
till yxestallet vid dörren, tog den största borr han
kunde se. Därpå lyfte han ner faderns stora skinnpäls,
kastade den på sängen och började, sedan han intagit
sin plats midt på stuggolfvet:
»Där ligger koggen för ankar.» (Han pekade på
sängen.) »Och där ligger skepparn och sofver.»
(Han pekade på pälsen.)
»Vänta, låt mig tänka», afbröt befallningsmannen,
som var långsam i tankarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
