Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke höllo ihop, så föll samhället. Kristian skulle
därför bekänna sitt brott.
Kristian hade icke begått något brott och kunde
således icke rädda samhället. Faderns ovanliga mildhet
rörde honom, och han önskade ett ögonblick, att han
begått brottet.
Underhandlingarna slutade med, att båten lade till
vid hembryggan. Kristian fördes upp på logen, där
han blef inlåst. De andra gingo upp till stugan,
där de åto aftonvärd och öfverlade. När Kristian
legat på loggolfvet i sina tankar, öppnades dörren
och modern trädde in.
»Son», sade hon, »tänk på gamla mor och tala
sanning!»
»Mor vill således hellre ha en tjuf till son än en
ärlig gosse?»
»Jag vill, att du skall bekänna, så får din far
erlägga bot för ditt brott och skammen gå ifrån vårt
hus.»
»Det var underbart», sade Kristian, hvars hjärna
icke kunde följa med. »Om jag gör mig till en
brottsling, då kan brottet försonas, men om jag
fortfar att vara ärlig — hur var det? — då kan
brottet icke försonas. Hvilket brott? Det som icke
är begånget. Ty jag har icke röfvat, jag har endast
gått på allmänningen och samlat under långa tider
och det har jag ju lof till.»
Det var icke frågan om det nu; här gällde blott,
att Kristian bekände, då konungens befallningsman
fordrade det.
Modern gick med sorg. Systern kom. Kristian skulle
icke störta henne också i olycka. Kom det nämligen
skam öfver släkten, så kunde icke hennes Peder taga
henne. Kristian behöfde bara säga ja, så vore han fri,
och fadern er-lade boten. — Men Kristian kunde ju
icke säga ja, när han skulle säga nej. — Hvarför kunde
icke Kristian det, när han gjorde så många människor
lyckliga? — Åh, syster ville, att han skulle ljuga
då? — Hvarför skulle han icke det, om så också vore? —
Åh, då skulle han ju förakta sig själf, så han icke
ville lefva mer. — Ja, men om far och mor och bror och
syster blefve lyckliga; ville icke Kristian, att de
skulle bli lyckliga? Nej, han måtte icke vilja det! —
Jo, det ville då Kristian visst, men att ljuga? —
Det gjorde alla människor lite, och Kristian behöfde
icke göra sig bättre! — Alla människor ljögo! Det hade
Kristian aldrig trott, och han hade aldrig ljugit. —
Nå ja, det berodde på, att han aldrig behöft ljuga! —
Nej, det var hemskt! Hur kunde människorna lefva ihop,
om de icke talade sanning! — Det kunde syster icke
göra reda för, men nu gick hon sin väg och ville
aldrig se en bror, som gjort henne så olycklig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
