Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»I högre mening, ja!»
»I högre? Finns det två meningar?»
»Ja, det finns högre och lägre. För öfrigt kan en
liten dåre fråga mer än sju vise rå besvara. >
»Då är det illa beställdt med de vises visdom, ty
hvad skola de svara, när en klok frågar, när alla
kloka i världen skola komma och fråga», fortfor den
lilla dåren.
»De skola svara, att de veta intet», hviskade
prästen.
De stampade snön af fötterna och trädde in i den
lilla prästgården, där de mottogos af två små friska
piltar, som ville kyssa far och mor, hvilka voro så
hjärtligt välkomna, icke minst därför, att den sköna
söndagsmiddan stod och väntade i spisen.
Prästen lade bort den sida kyrkrocken och påtog en
mera borgerlig, i hvilken han dock aldrig visade
sig för någon församlingsbo utom för de sina och den
gamla köksan. Bordet var dukadt. Golfvet var så hvitt,
och det hackade granriset doftade så skönt. Fadern
välsignade den goda middagsmaten, och man satte sig
till bords så glada och nöjda med sin värld och med
hvarandra, såsom om aldrig några hjärtan brustit för
högre ändamål.
*
Snön hade smält, jorden rykte och jäste af
aflingslusta. Prästgården var belägen midt på den fula
slätt i Uppland, som intages af Rasbo socken. Hvart
ögat spanade, syntes endast den steniga marken, den
leriga åkern och några enbuskar, hvilka tryckte som
skrämda harar för den eviga blåsten. I fjärran vid
horisonten syntes de högsta topparna af skogsbrynet
såsom master af på hafvet sjunkande fartyg. På södra
sidan af stugan hade prästen planterat några träd och
hackat upp litet jord, där han dragit upp blommor och
kryddor, hvilka, såsom varande ovana vid det hårda
luftstrecket, måste täckas med halm om vintern. En
liten å, som kom norr ifrån skogarna, rann förbi
prästgården och var jämnt så stor, att man kunde ro
fram en ekstock, om man höll sig midt i rännan.
Dominus Peder i Rasbo hade vaknat i soluppgången,
hälsat sin hustru och sina barn och gått till
kyrkan, som endast låg några stenkast från
prästgården. Han hade läst morgonmässan, helgat
dagens arbete och gått hem igen så strålande glad och
lefnadslustig. Lärkorna, hvilka säkerligen icke för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
