Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stodo sig på fult eller vackert, hade sjungit
öfver de steniga åkrarne, som om de välsignat den
magra grödan. Vattnet porlade i dikena, där de gula
hästhofvarne lyste på kanterna. Han hade kommit hem
och druckit sin morgonmjölk på för-stugukvisten, och
nu stod han i sin tröja i trädgården och befriade sina
blommor från vintertäckningen. Han tog en hacka och
började vända den sofvande jorden. Solen brände varm;
arbetet, vid hvilket han var ovan, kom hans blod att
röra sig. Han andades häftigt in den starka vårluften,
och han kände ett välbefinnande, som om han vaknat
till nytt lif. Hustrun hade öppnat fönsterluckorna
åt solsidan och stod halfklädd och betraktade sin
mans arbete:
»Det här är annat än hänga öfver böckerna», sade han.
»Du skulle blifvit bonde», sade hon.
»Jag fick ju inte, kära du l O, hvad det känns godt
i bröst och rygg. Hvad tror man Gud gifvit oss två
långa armar till, om de icke skulle begagnas.»
»Ja, inte behöfver man dem till att läsa med.»
»Nej! Men att skotta snö, hugga ved, gräfva jorden,
bära sina barn och försvara sig, det har man fått
dem till, och det straffar sig själft, om man icke
brukar dem. Vi andans män, vi fa inte röra vid den
här syndiga jorden.»
»Tyst», sade hustrun och lade ett finger på munnen;
»barnen höra dig!»
Mannen tog af sin mössa och torkade svetten ur
pannan:
»Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett, står
det. O, hvad jag svettas skönt. Det är annat, än
när ångesten öfver att icke kunna finna en dunkel
ordalydelses förstånd jagar kallsvetten genom
hårfästet, eller då tviflets andar bränna musten
ur blodet, så att det kryper som het sand genom
kroppen. Ser du hur köttet hoppar på armen af lust
att fa röra sig; se, hur de blå ådrorna svälla som
vårbäckar, när isen smälter; o, bröstet blir så stort,
så att det knäpper i tröjsömmarne; detta är verkligen
annat...»
»Tyst», sade hustrun, igen varnande, och tillade för
att afleda samtalets vådliga fart: »Du har befriat
dina blommor från tvångströjorna, men du har glömt de
stackars djuren, som stått bundna i mörka ladugården
hela vintern.»
»Det är rätt», sade prästen och ställde bort hackan,
»men då skola barnen ut och se på!»
Utan att dröja gick prästen till nöthuset, som låg
ytterst i den byggnadslänga, hvaraf gården bestod;
där löste han de båda korna, öppnade fårkätten och
kalfbåset samt gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
