Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På godt och ondt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekräftelse på gemensamma löften, lyftades nu hotande
mot honom. Den yngste af dem, hvars ansikte glödde
af förtrytelsens hänförelse, trädde ända fram till
disken och sade med halfhög röst:
»Förrädare, du har oskärat vår heliga sak med dina
orena händer. Du gjorde oss till redskap för din
hämnd, munk, och du har varit en falsk profet,
blodskämmare!»
»Det ljuger du!» svarade Hans. »Jag har straffat,
men icke hämnats, och försynen har icke mycket att
välja på, när hon söker sina straffredskap bland svaga
dödliga. Fråga himlen, hvarför han icke begagnar sin
eld, sin flod, sina jordstötar, när han vill väcka;
det vore kanske klokare, ty då skullen I tro, tro,
såsom I icke trodden på Kristus!»
Ett nytt skrik och ett enstaka utrop hördes genom
skriket:
»Han liknar sig vid Kristus, den hädaren! Stena
honom!»
Och nu böjde sig hela den mörka massan ner mot marken
som säd i åskregn för att leta stenar, men snön hade
lagt sig tjock öfver stenläggningen, och folkets
fötter hade trampat den hård. Men raseriet gjorde
uppfinningar, och nu sparkade man lös istappar från
fönsterbräden och rännor, och man bröt ner diskar,
skyltar, portvreden.
Hans störtade ut i kammaren och tog sin son på armen
för att fly ut genom gårdsporten. Men då kom den
tanken hastigt öfver honom, att om han flydde, skulle
ingen tro på hans sak, och han skulle därigenom gifva
sig själf orätt. Han tog sonen med sig och återvände
till kammaren.
Men då erfor han i ett ögonblick en känsla, som om
huset störtat in öfver honom, och genom det döfvande
braket trängde ett skrik från sonen, som träffats af
en istapp i ansiktet. Han kände den späda kroppen
spritta och rycka i alla leder och därefter bli
stel och tung som en träbild. Fly ville han ännu
icke, men han ville icke heller lämna det käraste
i röfvarhänder. Han riglade dörren, tog sonen och
lade honom på sin säng, packade kuddarne öfver hans
ansikte och kastade sig med sin kropp öfver honom,
som om han ville skydda honom mot ett ramlande tak.
Där fanns han slutligen liggande, när vakten bröt upp
dörren; och när dessa trädde in och Hans såg, att det
icke var hans vänner, tackade han Gud, att han råkat
i fiendehand, och bad om ett ögonblick för att taga
farväl af sina käraste. Sedan han förvissat sig om,
att de båda han mest älskat icke hade något vidare
att frukta för människors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
