Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
spridd åt sidan eller böjde ned hufvudet. Detta
fortsattes i tre timmar, tills zigenaren slutligen
med våld ville rycka sig lös och afbröt samtalet med
att be om lof att fa sjunga.
Magistern sade, att det skulle vara honom ett nöje,
men under sången afsvalkade han sångarens lust att
fortsätta genom det liflösa, frånvarande i sitt
ansiktsuttryck, så att visan afbröts vid andra
versen.
Nu hade mörkret inträdt och lyktorna blifvit
tända. Det var en mulen afton, och en svag blåst
susade genom dammens säf.
Zigenarens hjärna glödde af ansträngning och vin,
af masstals fantasier, som ville fram, men icke
mäktade det. Han hade mottagit så många tankefrön,
som sprängde hans hjärnbark liksom mistelparasiten
spränger moderträdets bark; där hade inkastats
så mycket jäsningsämne, som exploderade i hvarje
minut. Han hade fatt hela teo- och kosmo-gonien
föredragen för sig, alla de högsta frågor hade susat
förbi honom och i förbifarten väckt hans nyfikenhet,
hans lust att göra tusen frågor, hade vändt upp och
ned på hans gamla föreställningar, hade kullkastat
hela hans förråd af färdiga meningar om lif och död,
tillvaro och föruttillvaro, men hade framför allt
bragt oordning och förvirring i detta arma hufvud,
som visserligen producerade, men producerade slösäd
af brist på vetenskapligt material.
När magistern efter fem timmars förlopp alltså ansåg
honom vara tillräckligt mjuk, hans hjärna tillräckligt
preparerad för att följa hvarje befallning af
besvärj aren, släppte han honom ändtligen och lät
honom på egen hand explodera. Men med sin starkare
ande och vilja ledde han hans tankars gång, och nu,
när natten hade sänkt sig, när mörkret låg tätt och
vinden hemlighetsfullt susade, tog han i med att
berätta spökhistorier. Berättade om hvita fruar,
om gengångare, om vålnader, tills zigenaren satt
alldeles uppskakad och väntade på det ögonblick,
då han kunde fa lof att berätta om de syner han haft.
Han fick lof till att tala, och magistern upphetsade
hans inbillningskraft genom att följa honom med
den mest spända uppmärksamhet, i det han fixerade
sitt offer, erbjöd honom den mest mottagliga
resonansbotten, lockade med uppmuntrande ord till
att fortsätta och narrade honom ut på det uppdiktades
farliga område genom att låtsas tro på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
