Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
alltsammans, öfverdref sin lättrogenhet och
hycklade det största deltagande.
Zigenaren gaf nu luft åt hela sin öfverfyllda fantasi
och hetsade upp sig till den grad, att han gång efter
annan tittade in mellan buskarna, rädd för att fa se
något, och för att känna sig lugnare igen sneglade
han åt magisterns värja.
Magister Andreas svarade med att berätta de
rysans-värdaste historier han kunde minnas, och när
zigenaren till slut befann sig i det högsta stadium
af extas, reste magistern sig, bad om ursäkt för att
han bröt laget och sade god natt.
»Jag tror rent af att jag blir mörkrädd», försökte
zigenaren att skämta.
»Ja, jag för min del skulle helst sofva ute i natt»,
svarade magistern, utan att egentligen veta hvad
han menade därmed. »Ute?»
»Ja, ty där spökar det åtminstone inte, om man tänder
upp eld.»
Hvarför han sade detta om eld, kunde han efteråt icke
förklara för sig själf, men det måtte ha föresväfvat
honom en eller annan reminiscens om negrer, som sofva
vid tända bål för att skrämma bort vilda djur.
När han hade lockat bort zigenaren från lusthuset,
kallade han på pigan, bad henne tända ljus i
tornrummet, men gick själf oförmärkt tillbaka till
lusthuset och tog fram sin trollykta ur en korg.
Därpå tände han en pipa tobak, utan att egentligen
veta hvad som nu skulle inträffa eller huru han skulle
operera. Själf var han dödligt trött, och nästa dags
utbetalning stod för honom som slutet på hans lif,
på alla hans förhoppningar.
Under tiden dukade pigan, som hade kommit
tillbaka, af bordet, bar upp tallrikar och fat, och
när hon hade slutat, frågade hon, om magistern själf
tänkte släcka lyktorna. Därigenom kom han att tänka
på att han satt i ljus, under det han behöfde mörker.
Han svarade därför ja, och när pigan hade gått,
släckte han.
Den sakta blåsten svepte öfver fälten, släpande med
sig en tät, fuktig dimma, som stannade öfver skogen,
förtätades genom motståndet - och - magistern sprang
plötsligt
Strindberg, Svenska öden och äfventyr.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
