Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö: Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA KAPITLET.
FTER SJU DAGARS mödor och sömnlöshet voro de resande
så utmattade, att de genast lade sig ner på marken
att sofva under de träd, som stodo vid stranden; men
Lasse Hulling och kaptenen gingo ut att rekognoscera.
De hade aldrig sett ett så underbart skönt land;
det var deras första iakttagelse, sedan de måst
för värmens skull kasta af sig kläderna. Hvad som
mest förvånade dem var, att de vid så pass nordlig
bredd, ty de voro ännu långt i norr om ekvatorn,
funno på ett så varmt tropiskt klimat; men de funno
snart orsaken i den vulkan, hvilken sakta höjde sig
som ett bålverk mot nordanvinden och på samma gång
genom sin underjordiska värme förvandlade ön till
ett drifhus. Öfverallt sågo de palmer med dadlar och
kokosnötter, brödfruktträdet, bananen eller pisangen,
en art oranger, ananas, fikon, jättesmultron,
meloner, hvilka alla antingen nu buro frukt eller
skulle bära. Att landet utgjordes af en ö, därom fanns
intet tvifvel. Bäckar slingrade sig under tamarindens
skuggiga hvalf, och i den röda graniten funno de
källor med iskallt vatten, hvilket förvånade dem,
då de visste, att grunden var vulkanisk.
Papegojor, honungsfåglar och tukaner i röda, gröna,
blå, gula och guldfärgade fjädrar flögo omkring i
träden och sjöngo ljufligt, icke som de skrikande
exemplar de sett i burar, men de voro också de
enda djur som anträffades. Deras vandring gick
under trädens skugga, öfver blommande ängsmarker,
som sträckte sig ända ner till hafsstranden. Värmen
blef alltmer tryckande, så att de måste lämna det
ena plagget efter det andra kvar på marken. Vid
middagstiden bestego de vulkanen, hvilken tycktes
vara slocknad, och mot aftonen kunde de vid dess fot
gå till hvila under hvar sitt palmblad, lugna för
öfverfall både af människor och djur, ty de hade nu
bekräftelse pä sina förmodanden, att de voro på en ö,
som saknade alla farliga djur och människor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
