Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö: Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
och därför ville han vinna mig med mildhet. Han
frågade mig, om jag ville älska en jude, som lidit och
dött för denna lära. Därpå svarade jag nej, emedan jag
för det första icke kände någon jude och för det andra
icke ville älska någon annan än gud. Då blef han ond
och sade, att jag skulle fara till helvetet. Som jag
trodde, att helvetet enligt hans milda lära skulle
vara ett godt ställe, svarade jag: med nöje! - Huru,
utbrast han, du vill fara till helvetet? - Ja visst,
sa’ jag. - Då förde de mig in i guds hus! Vid dörren
stod en man med en sparbössa och ville ha pengar. Jag
frågade, om han visade sin gud för pengar? Då kom en
tjänare och slog mig i hufvudet med en käpp. Jag bad
honom vara mild mot mig, ty jag skulle just nu taga
kännedom om mildhetens lära. Därpå förde de fram mig
till en stor tafla. Den föreställde helvetet. Öfverst
syntes en gammal vresig man med ett långt skägg,
öfver honom en dufva, vid hans fötter ett lamm;
däromkring en hel hop andra afgudar med vingar, och
under dem helvetet. Det säg alls icke lockande ut. En
hop svarta afgudar med tänger knepo män, kvinnor
och barn på de ömtåligaste ställen och vräkte dem
därefter i en eldbrasa. - Det var styggt, sa" jag,
och jag greps af ett blindt nit att omvända alla
dessa olyckliga från deras afguderi. - Är detta den
milda nicaeanska läran, frågade jag, och är helvetet
på detta sätt, då vill jag icke vara nicaeanare! -
Och så föll jag på knä och bad för dem! O, gud,
världens skapare och uppe-hållare, se ner i dessa
olyckliges hjärtan och rör deras hårda, förvillade
sinnen . . . Men längre hann jag icke, förrän jag
blef kullkastad och utburen.
Följande dag skulle jag brännas lefvande, emedan
jag icke ville tro på nicaeanska läran. Jag frågade
höfligt den äldste, om icke deras milda lära hade
något mildare straff för ett brott som mitt. Man
svarade nej. Bålet var rest, och iklädd en dräkt
med skamliga bilder af världsfursten, hvilken
hade horn i hufvudet och räckte ut tungan, tänk,
sådana hädare! fördes jag upp på vedtrafven. Under
af-sjungande af sånger och hållande afgudabilder
framför mig, beredde de mig att dö. Jag hade aldrig
trott, att sådana vilda människor kunde finnas på
hafvets öar. Nå, stunden var inne, och jag trodde
att det var slut.
Då mulnade himmelen, och ut ur molnen slog en
blixt, flere blixtar, ner i guds hus, ner bland
afgudabilderna. - Sen I, sen I, ropade jag, gud slår
ner sitt eget hus!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
