Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö: Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUNDE KAPITLET.
kEDERNA blefvo allt råare. Det rörliga lifvet i
skogarna hade haft något upplifvande på sinnena,
och omöjligheten att spara villebrådet för längre
tid gjorde människorna generösa. Nu, när man kunde
gömma, blefvo människorna giriga och småaktiga. De
jägarstammar, som ännu rörde sig i närgränsande
skogar, ansågo det vara en neslig sysselsättning
att röfva mjölken af korna, den naturen anvisat åt
kalfvarne, och några ädlare sinnen beslöto en gång
att med våld hindra detta slags djurplågeri. Jägarne
föraktade länge dessa »kalfvar», som de kallade dem;
men ändå mer föraktade de dem, när de fingo åse
en slakt, då under de råaste handgrepp de bundna
djuren utan tecken till motstånd nerstuckos och
blodet af-tappades. Det var en syn så vidrig för
jägarne, hvilka sällan sågo dödskampen och aldrig
en blodsutgjutelse. Peter Snagg, som var chef för
jägarne, kunde icke nog uttrycka sin sorg och sitt
förakt öfver råhetens framsteg. Värre blef det, när
man började bränna skogarna och mänskorna började
äta »gräs som djur». För det första ansåg Peter,
att skogarnas förstörande komme att fördärfva jorden;
vidare ansåg han fånigt att odla gräsfrön, då sådana
ofantliga ytor upptagas af torra strån!
»Hvilket snuskigt, eländigt, förfäadt folk!» utbrast
han, då han såg dem, böjda öfver hackan och spaden,
gå och påta i jorden, som, när hon gifvit en skörd,
måste gödas med spillning. »Så långt har råheten
kommit, att de äta träck! Släpa de inte ut sådan
ur ladugården på åkern, och släpa de inte sedan in
säden, som vuxit upp ur den, i ladorna. Fy raggen, ett
sådant folk! Och så bygga de täta stugor af bjälkar,
som inte luften kan komma in i; och där sätta de sig
ner och stinka och elda, så att, när de komma ut i
friska luften, så må de illa. Och så få de aldrig
se annat af världen än sina brända åkerlappar och
sina kära träckhögar utanför ladugårdsknuten. Tänk,
hvad de skola bli kvicka och trefliga af en sådan
sysselsättning!»
Strindberg, Svenska öden ock äfventyr.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
