Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö: Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
Lasse, som ännu någon gång sammanträffade vänskapligt
med Peter, brukade disputera med honom och invände
alltid, att åkerbruket gjorde mänskorna fredliga, ty
den, som hade sin gröda under bar himmel, den aktade
sig för att fa ovänner, som kunde ta bort hans skörd,
medan han sof.
Men Peter invände åter igen, att en människa, som
ägde något, den kunde aldrig sofva lugnt och skulle
alltid lefva i oro för att mista. Och, fortfor han,
huru bunden vid jorden skulle han icke känna sig,
huru svårt skulle han icke ha att skiljas från detta
eländiga lifvet, då han lämnade sina ägodelar vind
för våg. Ett slagregn, en hagelskur, ett nerbrutet
stängsel kunde ju när som helst tillintetgöra arbetets
frukter. Ett räddhågadt släkte skulle af allt detta
komma att uppstå, ett slafviskt, förfäadt folk skulle
han få af dessa jordpåtare, hvilka till sist skulle
ingro i den föreställningen, att världen bara bestod
af deras jordlappar.
Lasse fick snart se följderna. Trälarne, hvilka voro
dyrfödda och svåra att bevaka, måste frigifvas. Dessa
drogo strax till skogs och svedjade. Och snart var
hela Lasses provins upptagen af åkerbrukare. Tvister
om skogslotter och betesmarker uppstodo. Den enes
kreatur gingo in och trampade ner den andres åkrar. Då
blef ropet på en öfverenskommelse allmän, och Lasse
fann sig nödsakad att åter krypa fram med lagens
första balk, eller Jordabalken, hvarigenom hvar och en
erhöll äganderätt till den jord han tagit för sig. Men
snart insåg man, att lagen icke åtlyddes. Man måste
sålunda uppfinna straff. Som redan öfverbefolk-ning
hotade att inställa sig, och fängelser skulle ha
blifvit en orättvis skatt för de oskyldige, och som
därjämte alla önskade komma i fängelse för att fa
mat och husrum, utan att behöfva arbeta, fann man det
enklast att döda lagbry-tarne. Lifvet var ännu icke
någon så orimligt kärt, ty vid jämförelsen mellan
det nuvarande och det förflutna sköna lifvet på De
Lycksaliges ö tyckte man i allmänhet att lifvet var
en börda. Dödsstraffet antogs sålunda med jubel och
Missgärningsbalken var åter införd.
Men nya förvecklingar hotade. Lasse såg, att sakerna
började krångla ihop sig, men att reda ut dem var
icke möjligt; återstod bara att gå på som man börjat.
Efter ett par års förlopp, under ideliga gräl och
lagstiftningar om stängselskyldigheter, om vattendrag,
som några stängt med kvarnar, hvarigenom fisket för
andra förstörts, om vägars upptagande på andras mark,
då den ene icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>