Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö: Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
des hvar och en, som ville gifta sig, att anmäla
detta hos Uffka, som först skulle ge dem en dufning
i helvetesläran, hvilken hvarje manbar yngling och
giftasvuxen flicka måste aflägga ed på. Föräldrarne
klagade och jämrade, men det hjälpte inte, ty
krigsmakten afgjorde numera alla samvetsfrågor
i första och sista hand. Därtill kom en annan
omständighet.
Kvinnorna, hvilka ställt sig under männens beskydd för
sina barns skull, hade därigenom kommit i ett beroende
af männen, som närmade sig något tjänarens. Hon
gjorde alla smärre sysslor inomhus och systrarna,
som voro arflösa, passade upp på bröderna. Som
emellertid hvarje bondpojke, hvilken ville gifta
sig, fruktade att komma i dåliga omständigheter
på grund af ökade utgifter, höllo flickorna på
att bli ogifta. Föräldrarne hittade då på att ge
dem en morgongåfva och slutligen att ge dem half
arfsrätt. De, som hade stort arf, blefvo sålunda
lättare gifta än de som hade litet. Härigenom höllo
egendomsägarne ihop emot dem som ingen jord ägde,
och sålunda uppstod en jordadel bredvid, men under
det råa våldets eller tjufadeln.
Men tjufadeln var oroliga herrar, hos hvilka glada
minnen från jägartiden ännu lefde, och för att
ha något att roa sig med slogo de under sig de
få jaktmarker, som ännu funnos kvar, och bönderna
förbjödos att bära vapen. En annan uppfinning, som
dessa tjufvar äfven gjorde och hvilken väckte alla
bönders rättmätiga harm, bestod i att tämja vargar,
hvilka dock aldrig blefvo tamare, än att de lydde
sina herrar, men beto alla andra. De föregåfvos vara
för jaktens skull, men voro egentligen till för att
skydda tjuf-godset, medan tjufvarne sofvo rusets
sömn. Detta tjufvar-nes kompanjonskap med vilda djur
retade bönderna ofantligt, men numera hade de icke
något hopp om att göra sina röster hörda.
Slutligen började herrarnes jaktlystnad taga
riktningen mot hvarandra, och de gjorde små utfall mot
hvarandras torn. Bönderna blefvo alltid de lidande,
ty deras åkrar trampades ner af herrarnes hästar,
ty herrarne hade äfven ingått förbund med dessa
i krafter dern öfverträffande djur. Bönderna, som
voro vapenlösa, förmådde intet mot beväpnade män och
vilda djur. Men de klagade hos Lasse. Denne, som sett
sakerna alltmer intrassla sig, fann icke på annan råd
än att beväpna bönderna och med deras hjälp och sitt
eget krigsfolk tukta herrarne. Och så gjorde han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
