- Project Runeberg -  Äfventyr under vandringar i gamla och nya verlden /
94

(1862) [MARC] Author: Heinrich Leopold Stiehler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Räddaren i hafsstormen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dock si, der nere helt nära stranden dykar den
oförsagda hunden upp ånyo, hållande med sina tänder uti den
liflöses kläder och släpar honom flämtande mot stranden.
Man kastar ner ett tåg; det belastade djuret finner det
icke, kan ej heller fatta tag deruti, och endast samma
elementer, som hotat att förderfva dem, äro i stånd att
rädda dem. Den tillbakarullande bränningen kastar
hunden med dess dyra förfäktade börda upp på en sandig
plats af kusten. Utmattad kryper hunden tätt intill sin
sanslösa husbonde; än slickar han händerna, ansigtet och
fötterna på honom och ådagalägger på allt upptänkligt sätt
sin ängslan, att hans unga beskyddare och nu hans egen
skyddsling icke har en enda smekning, intet enda
vänligt ord åt honom. De framskyndande kustboerne gnedo,
enär de ännu försporde en gnista lif, den unga matrosens
bröst och armar, som på skeppet tjenstgjorde såsom
skeppsgosse och icke var dem helt och hållet obekant.

Till följe af alla dessa rastlösa bemödanden och det
häftiga uppkastandet på land slog ändtligen skeppsgossen
upp ögonen, och hans första blick föll på den ängsligt
väntande hunden, som hittills oupphörligt slickat hans
händer och ansigte samt alldeles icke kunde förmås att vika
från sin skyddslings sida; ständigt sprang han fram och
åter och betraktade folket, som fortsatte sina gnidningar.

Men hvilken glädje bemäktigade sig det goda djuret,
när hans för död ansedda herre reste upp sig och
började att tala med matt stämma! Högt tjutande af fröjd,
sprang det fram till honom och hviftade med svansen;
derefter kastade sig det trogna djuret tvärt ner till
marken och framräckte smekande framfötterna, likasom han
ville erbjuda sin rygg till en mjuk bädd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:49:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/afventyrva/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free