Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Sägner om necken. 1—7, af Arvid August Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jag är väl ingen riddare, fast eder tyckes så:
jag är den stackars necken i böljorna blå,
i forsar och stridande strömmar.
Min boning hon ståndar alt under en bro,
dit ingen kan gånga, ej häller kan ro;
där ingen kan få hus öfver natten.” —
Folksagorna och sångerna om necken föreställa
honom i allmänhet som friare, klädd som en fin
ungersven. Vanligen är en grefve- eller konungadotter
i bygden känd som en högmodig och fåfänglig kvinna,
hvilken föraktar trogen erbuden kärlek, men
aldrig får guld eller rikdom nog. En dag, då hon
går med andra bygdens tärnor i dansen, infinner sig
en ung riddersman i kostlig hofbonad. Känd af
ingen träder han in i ringen. En rysning går därvid
genom hvarje jungfrus hjärta; men dock önska de
fästa hans blick, att han skall ”räcka hvit hand
ifrån sig” och säga: ”Kom, kom, sköna jungfru; tråd
dansen med mig!” Men han har utvalt den stolta,
alt föraktande mön:
Och ungersven drager det röda guldband,
det faller så väl uti jungfruns hand.
Därefter följer han sin brud i kyrkan; men då
presten läser välsignelsen, måste han gå ut. Då han
åter träder in, frågar presten, hvar han är ”född och
buren”, hvar han har anhöriga och vänner, fader och
moder. Han svarar:
”1 hafvet är jag född, och där är jag buren,
och där hafver jag mina hofkläder skuren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
