Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Sägner om necken. 1—7, af Arvid August Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min fader och min moder äro böljorna blå;
mina fränder och vänner äro stickor och strå.
Det är så oroligt i hafvet att bo:
de äro så många, som öfver oss ro.”
Vid sådana ord flyr folket med fasa ur kyrkan,
och ensamma stå den olyckliga bruden och
brudgummen kvar. Bruden beder väl då, att han må
föra henne hem igen i hennes faders gård:
”Hemma gråter fader, och hemma gråter mor,
och hemma gråter syster, och hemma gråter bror.”
Men hon är nu bunden, och brudgummen svarar:
”Och hemma gråte hvem som hemma gråta må,
men aldrig skall du mer på gröna jorden gå.”
Därvid far necken som en blixt af med sin brud
uti hafvet, och aldrig höres den bruden mer utaf,
förutan det sista enda fasansfulla rop hon upphof,
när han störtade henne ned i djupet, och hördes det
grant i hennes faders gård.
7.
Bland de allmännaste och mest utmärkande
berättelserna om necken är följande.
En prest red en aftonstund öfver en bro och
hörde, då han kom däröfver, toner af det ljufligaste
strängaspel. Han vände sig om och såg öfver
flodytan en ung man, till midjan naken, med en röd
mössa och gula, kring skuldrorna hängande lockar
samt en guldharpa i handen. Han märkte, att det
var necken, och tilltalade honom i sitt nit: ”Hvad är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
