Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slag skola vi, så snart de samrnas tillvaro blifvit
ådagalagd, söka rätta, liksom vi skola finnas villige att låta
hvarje undfallenhet för ett emot ljudskriftens fordringar
stridande bruk upphöra, så snart man visat, att ett
sådant undseende är både obefogadt och onödigt.
Slutligen må vi med några ord återkomma till den
redan härförinnan upptagna frågan om möjligheten att åt en
ändring i ett stafningssätt vinna erkännande och efterföljd.
Det vore för visso en stor dårskap att tro en, sådan
ändring, vore hon än aldrig så förnuftig, kunna liksom
/
med ett slag genomföras. Utan alt tvifvel ställa sig
mångfaldiga hinder i vägen. Den ene vill icke, säger en
författare, emedan det är nytt; den andre vill icke, emedan
det skulle göra honom omak; den tredje vill icke, emedan
han är rädd att väcka löje; den fjärde vill icke, emedan
delningar och såsom innehållande skilda å-ljud upptaga sådana ord som
å ena sidan hof, konung, fogel och dylika, och å den andra gå, stå,
åka o. s. v. — så länge måste man ur fonetisk synpunkt vara
benägen att skilja dem med hänsyn till teckningen, och så länge är
man på fonetiska grunder berättigad att behålla o i konung, so/va,
rodna, och, komma, hoppa samt hela skaran af dylika ord, ehuru det
visserligen vore i hög grad Önskligt, att då äfven ett särskildt tecken
förefunnes för det slutna o-ljudet i bo, mod, ropa och andra, för
hvilket ljud, såsom kändt är, tecknet o i enlighet med det grekiska
(D blifvit föreslaget. — Anser man åter, att de båda ljuden
oåterkalleligen sammanfallit, då måste man, om man är sin fonetiska
syn-pnnkt trogen, åtminstone önska teckningen kånung, såfva, rådna, åch,
kåmma, håppa o. s. v., ty samma ljud bör hafva samma tecken.
— Denna fråga är för öfrigt en ibland de vanskligaste. Vi hafva långt
ifrån förbisett de skäl, som här tala för en fortgående ändring i ljud,
och skola utan all tvekan följa strömmen, då vi öfvertygat oss, att
han är oemotståndlig. Men man erinre sig alt jämt, att den, som
utdömer hog, mon och dylika, med tiden måste hålla till godo med
såfva, dåck, åm, såm o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
