Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och i öfverensstämmelse med denna Svenska
akademiens åsigt har mängden af vårt århundrades, svenske
rätt-stafningslärare, och ibland dem Almqvist med hans
efterföljare, icke haft ett ord om det nämda mellanljudet. *
Äfven den omständigheten bc^r tagas i betraktande, att det
vårdade danska och norska uttalet icke vidkännes tvänne
olika å-ljud. **
Skola vi nu häraf draga den slutsatsen, att detta
mellanljud, kändt och ifrån det egentliga å-ljudet skildt af
Aurivillius, Ihre och Hof, åtminstone numera aldrig af de
bildade uttalas? Man vore frestad att tro det. Men
saken låter sig icke så lätt affärda.
antingen omega eller omikron. .Den har aldrig i sednare fallet något
mellanljud, som vacklar emellan o och a ’–. Se ock sid. 28, 30 o. f.
* Särskildt bör märkas, att hvarken Silverstolpe eller Tullberg, hvilka
båda ställa sig på fonetisk grund, godkänna det. Se A. 6.
Silverstolpe: Försök till en enkel, grundriktig, och derigenom oföränderlig
Bokstafverings-Teori för Svenska Språket. Stockholm 1811. S. 1 o. f.,
7 o. f. — Orden dof, hof, förko fr a, lof sofva, so fr a, ofvan ”böra”,
säger Tullberg, ”efter uttalet helt naturligen skrivas dåv, håv,
för-kåvra, låv, såva, såvra, åvan. Dessa undantag måste högeligen ogillas
såsom stående i strid mäd ett förnuftigt skrivbruks fordringar.” H. K.
Tullberg: Svensk Rättskrivningslära. Lund 1862. S. 100. Se ock
sid. 18, 109 och andra ställen.
I
** Rask säger, att de af allmogen åtminstone på Fyn tydligt skiljas,
men enligt hans åsigt tillhöra de icke det bildade talet. Hvad angår
norska folkspråket, förklarar Aasen, att ”det öppna o-ljudet” i topp,
ofta, oss, folk, sova, boge, mose, kol, fole o. s. v. väl ”något närmar
. sig å-ljudet”, men enligt honom äro dock här två olika lju^, och det
är ”kun nogle faa Lydstillinger, hvori begge Vokaler falde sammen”.
I den ”norske »dannede» eller landsgyldige uttale” vill åtminstone
Knudsen icke medgifva någon skilnad dem emellan. — Rask:
Ret-8krivn. S. 30 o. f. — J. Aasen: Norsk Grammatik. Omarbeidet
Udg. Ghristiania 1864. S. 12, 18 o. f. — Jfr K. Knudsen:
Haand-bog i dansk-norsk Sproglsere. Kristiania 1856. S. 343 o. f., 358, 361.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
