- Project Runeberg -  Om svensk rättstafning / 2. Redogörelse för Nordiska rättstafningsmötets förslag till ändringar i stafningssättet jemte berättelse om mötet /
153

(1870-1871) [MARC] Author: Artur Hazelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Ånnu aftigare”, sade redan Pfeif, ”är det de fråga,
huru nogon wil läsa twänne r eller twänne andra
conso-nante’s i slutet uppå et ord. Jag för min del kan wäl
bekänna, att jag det icke wet; utan at jag tycker det wara
en hel omöjelighet, med mindre icke jag säger Borrer,
som jag efter det gamla maneret läser Watten i Watn.”

— — ”Hwad man säger, at det får sit liud af det
föregående r, är en stor orimelighet, emedan alle bokstäfwer,
i synnerhet consonantes, hafwa sina tre grader, sin
begynnelse, sin warelse oc sin ände, så at hwar oc en är en
bokstaf för sig; Oc wore det möjeligit, at jag kunde göra
tu r til et, så kunde jag med samma grepet göra femton
oc femhundrade r til et.” Om teckningen kropp, till
säger’ han, att hon är ”en ting, som wärkeligen strider
emot förnuftet, så at aldrig jag kan läsa Kropp oc Till
annorledes än Kroppe oc Tilel” — —. *

n o

Äfven Hof nekade på det bestämdaste, att medljudet
här var dubbelt. ”Uti en kort stafwelse kan man efter
sielflydningen’, yttrar han, ”icke finna en dubbel
med-tydning. Ty oansett den näst på den korta sielflydningen
följande medlydningen får en hårdare stöt, så blifwer han
därföre icke fördubblad; och en hårdare utsagd medlydning
är icke mer en dubbel, än den, som lindrigare uttalas,
alldenstund hårdare eller häftigare och lindrigare utsägande
af en medlydning’ är allenast en tillfällighet eller tillagd
egenskap, som hwarken förändrar dess wäsende, ej heller
af en medlydning giör twänne. Förfarenheten styrker ock
detta; ty jag kan i tal pinus, fal casus, ful plenus, gul
aurum, icke höra flere medlydningar än i tal oratio, fal

* Pfeif: Anf. st. S. 150 o. f., 180.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:51:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ahosr/2/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free