Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Gustaf, hertig af Uppland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
gustaf, hertig af uppland
att upphämta de gamles visdom, glädjas åt de unges sång . . . Väl veta vi, huru
fosterländsk prins Gustaf var i djupet af sin själ, huru för allt hvad Sverige hette
fanns ett rum i hans alltid svenska hjärta. Men här såg han på en gång hela
detta sitt dyra Sverige såsom i ett gladt sammandrag. Därför äger fosterjorden
ingen fläck, där han hellre vistades än här; aldrig kände han sig lyckligare, än
när han åter fick närma sig ungdomsstaden och redan ur skogen såg det gamla
wasa-slottet skymta fram i sin aftonrodnad, templet snart höja sig med sina
dubbeltorn, lunden öppna sig kring sin minnesvård och sist staden utbreda sig med
sina välbekanta boningar. När hans vagn nu dånade öfver bryggan, som förde
honom till det nära furstetjället, då kände han sig rätt hemma, då andades han
en lättare luft, då kunde han ej nog uttrycka sin glädje öfver verkligheten att
ater vara här, ater med morgondagen få begynna sin vandring mellan hörsalarna
och redan första afton få igenkänna nästan hvar enda en af de med sin sång och
sina fanor honom välkomnande studenterna.»
För
högtidligheten voro verser författade af B. E. Malmström.
Vid Upplands nations sorgefest den 13 nov. hölls minnestalet af J. T.
Hagberg, hvarjämte J. Nybom skrifvit följande gripande klagodikt — en
af de skönaste tillfällighetssånger, vår litteratur äger:
Upplands ungdom! hvar är den vän du söker?
Tårar genomskimra som stjärnljus festen,
Och ett tåg af toner i dystra välljud
Möter vårt öra.
Dödens makter härjat i kungens salar —
Blixten tändt; den ädlaste stammen stupat:
Gustaf, Nordens, ungdomens, sångens älskling
Sofver på båren.
Upplands ungdom får ej sin Balder åter;
Därför lysa tårar, som stjärnor, festen,
Därför sångens Rakel i toner klagar,
Vill ej hugsvalas.
Kunde vi med blod ur vårt eget hjärta
Honom återköpa ur dödens rike,
Då med hela kärlekens eld vi ginge
Glade till offret;
Ty han var oss dyr som vår första kärlek;
Kungason, han sjönk uti folkets söners
Trogna armar, medan en broders ömhet
Log ur hans öga.
Dock, man köpslår icke med dödens allvar.
-Han, som sitter ofvan de ljusa skyar,
Väger vis, orubblig, på samma viktskål
Lifvet och döden.
Har Han bjudit; — böj dig och dö, du mänska!
Väl dig, om du mäktar, som den ne yngling,
Kasta pilgrimskåpan af och med frigjord ande
Träda för domen.
Vi ej fåvitskt forske i himlens rådslut;
Vårt behof dock är — må behofvet vördas! —
Att för tronen, folket, det hela landet
Säga: vi sörja.
Som en änglasyn ur den andra världen
Sågs han bland oss, tjusande, skön och luftig;
Furstemanteln räckte ej till att skyla
Vingen därunder.
Som en fridfull sommarnattsdröm i Norden
Valthorn ljuda fjärran i höga bergen,
Skogen sjunger, dalarnas rosor dofta,
Månsken på viken; -
Så var Gustafs leende lefnadstafla.
-Allt hvad friskt och ljufligt naturen ägde,
Log i blomsterprakt i hans unga hjärta,
Log på hans panna.
Hofvets bojor fängslade ej hans ande,
Ty han lätt dem löste, när helst han ville,
Och på sångens skimrande jakobsstege
Steg emot ljuset.
O, då njöt han såsom ett barn af lifvet,
Sångens bin då svärmade på hans läppar,
Ögat brann och kindernas blommor brunno
Han var förklarad.
I hans väsen, som i hans minsta handling,
Låg en gömd musik; — i dess klara böljor
Steg han ned och tvådde sig ren från lifvets
Skärande missljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
