Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
cier, plebejema voro några bättre schåare och en
hund, som bar det oförskämda namnet „Som duu.
På eftermiddagen samma släp med att hugga sten,
så att fingrarna värkte, höra grofheter och skämt
på sin egen bekostnad och känna sig så genom*
osnygg, att man vämjdes vid sig själf. När kvällen
kom, gick jag med alls icke blandade känslor hem
— och fick ännu en gång besanna ordspråket:
„Som man är klädd, blir man häddtt. Jag mötte
nämligen en landsman, en gammal studentbekant,
som jag, glömsk af kostymen, helsade helt
kollegialt — jag togs först emot med isande köld och
sedan med den medlidsamma frågan: „Har du
kommit på dekis, kära bror?“
Men hade dagen vari tung, var hvilan så
mycket behagligare. Ett sådant ljuft insomnande,
en så djup, drömlös hvila, som den friske
arbetaren njuter efter en mödosam dag, har den, som
arbetar med hjärnan, aldrig erfarit. Ju mera
hjärnan mödas, desto svårare är det att få tag i den
barmhärtiga sömnen. Tankarna jaga hvarandra,
och drömbilder plåga en långt efter insomnandet.
En sådan sömn som den efter min första
„arbetsdag“ mins jag mig ej hafva njutit sedan mina
barnaår, efter feriedagar i lek och ras. Jag har
sedan vandrat mig trött på glacierema i Schweiz,
öfver Italiens och Moreas bärg, utan att hvilan
varit så efterlängtad, än mindre så stärkande och
ljuf, som då jag arbetade som murare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
