Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
toner och barnens joller, för dem blef i alla
fall pastorskan med de blida dragen, de varma
ögonen och det grånade håret, med de höfviska
maneren från slutet af det sista seklet,
inbegreppet och inkarnationen af hemmets lycka
och helgd.
Och inne hos kyrkoherden själf, där satt
man så innerligen väl i den långa,
gammalmodiga skinnsoffan med de blanknötta
mässingsbeslagen vid kanterna. Var du förstämd,
så kände pastorn konsten att ställa ditt hjärtas
strängar i samklang. Fanns det öfver hufvud
taget en möjlighet inom en människa, så var
kyrkoherden den som tog rätt på denna
möjlighet. Hos honom blef den torraste, tråkigaste
träbock åter människa. Pastorn var ett barn
af den hänförelsens tid i vårt land, hvilken
själf uppbar och uppbars af de stora namn,
som vi alla nämna med vördnad. Han hade
stått Lönnrot nära, han hade känt Runeberg,
grälat med Snellman, och med Pacius var han
bror. Ännu i ålderns höst förde han med sig
en fläkt af denna tids adel och storhet, af dess
lefnadslust och skämtsamma lynne. Han hörde
till den fullmogna andliga skörd från 40-talets
Finland, som, hvar helst vi ännu se en rest af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
