Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Arfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pontus gårdvar och solade sig. Pontus, Pon-
tus, ropade Axel, men något sköt upp i stru-
pen på honom, som gaf hans röst en främ-
mande klang och tvang tårar upp i hans ögon,
han kände sig road af och på samma gång
skamsen öfver denna känslostämning. Pontus
lystrade knappt till ropet, men just då kärran
nalkades, tycktes hunden vakna upp ur sin be-
grundan. Den hoppade upp gång på gång
och gaf till ett glädjeskall, som snart gick öf-
ver i ett klagande smågläfs. Pontus sörjde
husets herre.
Axel körde in genom porten, hoppade ned
från kärran och såg sig osäkert omkring. Går-
den var tom. Pontus slickade hans händer,
bet sakta smeksamt i hans ärm, skällde till då
och då, men det glada skallet var borta, där
flöt alltid ett klagande ljud, som ville den säga,
så här är det nu kära vän, alla ha skingrats,
alla ha gått, ensam är jag, ensam är du.
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
