Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i en af sofforna i “gröna rummet“ (åt Berzelii park),
började Arvid:
“Det var för ungefär åtta dagar sedan, som
följande lilla äfventyr ur stockholmslifvet hände mig. Jag
kom ifrån staden och hade redan hunnit öfver Gustaf
Adolphs torg och ett godt stycke upp på Regeringsgatan.
Klockan slog just då sju i Jacob. Som jag beslutit
mig för att icke arbeta något den qvällen, gjorde jag
mig icke så brådtom, utan roade mig med att bekika
de grannlåter, som lågo uppstaplade i fönstren. Jag
försäkrar dig, att detta är ett ganska angenämt göra,
då man inte vet hur man ska’ fördrifva tiden, som då
plägar gå ovanligt fort. Under det jag sålunda stod
vid ett fönster i närheten af Hamngatan, utkom från
samma bod en ung och blomstrande flicka, väl klädd.
Hon stannade vid dörren ett par ögonblick och syntes
betänka sig, antingen hon skulle gå uppåt eller nedåt
gatan. Slutligen tog hon den först nämnda kosan. Utan
att tänka på någonting, och aldraminst på den unga
flickan, det försäkrar jag dig, följde jag efter. Jag hade
knappt gått fyra alnar, då en sprättaktig herre
skyndade förbi mig och gick fatt fruntimret, hvilket han
fixerade skarpt, och derefter inlät sig i samtal med,
såsom jag kunde tycka. Jag trodde naturligtvis, att det
var en bekant till henne, och kunde ej underlåta att
känna en smula afund öfver att han fick gå
tillsammans med henne som — —.“
“Jo, jo! Menniskan är svag nog!“ afbröt Arthur
leende.
“Ja, åtminstone var jag det för ögonblicket“,
genmälde Arvid i samma ton. “Men hör nu vidare.
Naturligtvis fäste jag mig ej vid dem, utan ämnade gå
öfver till andra trottoaren och göra en liten sväng nedåt
torget igen, då jag hörde flickan säga med temligen hög
stämma:
“Men, min herre, jag känner er inte.“
“Jag spratt till. Hon kände honom inte. Ah, det
var en annan sak“, tänkte jag. Således måste han
tillhöra den ligan, som benämnes ’ledighetskomitén’ och
som gjort till sin uppgift, att utföra bedrifter på gatorne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
