Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot ensamma bättre fruntimmer. Det här börjar se
betänkligt ut för flickan. Jag måste följa dem och se
hvad slutet blir.“
“Dessa voro mina tankar, under det jag närmade
mig paret allt mera. Slutligen kom jag så nära, att
jag kunde höra herrn tala i de mest svassande och
äckliga ordalag, men flickan svarade vidare ej ett enda
ord. Sedan den oförskämde en lång stund utöst sina
fadda artigheter utan att erhålla något svar, gick hans
framfusighet så långt, att han bjöd flickan armen. Vid
den rörelse han då gjorde, blef hon så förskräckt, att
hon uppgaf ett lätt anskri och sprang åt sidan. Men
som hon icke beräknade att det fanns en rännsten, steg
hon ned i den, som lyckligtvis var torr, och föll
omkull. Hennes förföljare ville springa fram, men i
blinken var jag framme stötte honom åt sidan och sade:
“Det är er oförskämdhet mot denna qvinna, som
vållat att hon föll!“
“Mannen gaf mig ett par basiliskögon och drog
sig svärjande tillbaka, isynnerhet som folket började att
gifva akt på honom. De sista ord han sade, voro
likväl dessa:
“Er känner jag igen, och jag träffar er väl någon
gång, då lägligt tillfälle kan gifvas.“
“Hvad menade han med det?“ frågade Arthur
tankspridd.
“Förmodligen att han ville gifva mig stryk“,
svarade Arvid och skrattade. “Men nu till slutet.
Varsamt uppreste jag den unga flickan och en tacksam
blick mötte mig. O, aldrig glömmer jag dessa nötbruna
ögon, som nu stodo fulla af tårar! Ja, vet du, broder
Arthur“, fortfor ynglingen med ungdomens hela glöd,
“hade jag haft den eländige mellan fyra ögon i detta
ögonblick, skulle jag visat hans ridderlighet, att det inte
är på dylika bragder, som man vinner sitt rykte, och
jag skulle visat honom det handgripligen.“
“Vidare, vidare“, sade Arthur utan att hemta andan.
“Hvad nu? Du ser upprörd ut!“
“Åhnej, men ser du — — jag — — jag
intresserar mig för den flickan.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
