Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från pojkjåren - I. Skallgången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade beslutit att som en spartansk gosse
fördraga hvad som hälst, men ej försaka
skallgången. Där ute i skogen såg det
bro-kigt ut, granarne skakade betänksamt sina
skägg, aspen darrade af skräck, sälgen vände
afvigsidan fram af bladen och de gamla
furorna susade, undrande öfver, hvad det
var för ett följe, som störde deras frid.
Vargnäten spändes ut mellan stammarne, och vi
stäldes upp i drefvet. —Hvilket skrik och
hvilket väsen! Hvarje gång skallfogden
skrek: „schweig still!“ hurrade vi än värre
och blåste i långa lurar, sirligt skurna i al
och öfverflätade med näfver remmar. Men
snart blef det tyst; ty långt borta på den
andra flygeln hördes några dofva knallar.
Vi började känna oss litet hemska till mods
och drogo oss närmare hvarandra. Bäst vi
så stodo där uppskrämda, sågo vi med ens
ett par raggiga bestar komma i fyrsprång
emot oss; vi häfde upp ett jämmerskri, som
judarne vid Jericho hade kunnat afundas
oss, och togo till flykten med lurar, svärd
och bössor, alt hvad benen förmådde.®
Bakom oss smälde det ohyggligt. Hela skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
