Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från pojkjåren - I. Skallgången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På aftonen var det åter kalas, och den
tjocka borgmästaren höll ett vackert
„Gespräch“, först och främst för kära far och
sedan för vår nitiske skallfogde, beprisande
hans Nimrodsegenskaper. Skallfogden stod
betydligt generad, men bredbent och stadig
— han hade trädt stickor i knapphålen i
stället för de bortskurna knapparne. Nu bjöd
borgmästaren, att jagtens byten, en varg och
en hare (om den sårade Torpar-Matts
nämndes anständigtvis ingenting alls) skulle bäras
in, så att vi finge dricka bestarnes graföl; och
in i det klart upplysta rummet bars bytet. Vi
pojkar stodo där med andan i halsgropen af
bara undran och nyfikenhet, som utbyttes
till ohejdad sorg och höga verop, när vi
kände igen vår gamle käre Musti, som låg
där stendöd på sin bår. Musti, som med
orätt bar sitt namn, ty han var varggrå,
hade också gifvit sig ut på skallet och där
ändat sin tolf vintrar långa lefnad.
Graf-ölet blef nu odrucket, ty harens och Matts’
skål kunde icke komma ifråga.
Borgmästaren sade: „das ist doch eine ganz traurige
Geschichte“, och alla funno sig smärtsamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
