Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Var tyst, avbryt mig inte — bildern^
grumlas — hon har mörka ögon och nästan svart hår;
fin och spenslig är hon, men stark ser hon ut att
vara. Hon går över skaren och bär sitt barn på
armen.
— Ack, det är hon, det är hon, sade han för
sig själv.
Och allt vad Veikkolin lärt sig under ett långt
liv i hemlandet och Amerika om det falska i
trolldom och vidskepelse, alla tviyel, allt, vad
prästen lärt och han själv tänkt uti den saken,
föll till föga. • Han blev rädd för den gamla, och
hans barndomstro på runornas makt levde åter
upp inom ett ögonblick. Han trodde; i detta nu
hade han trott på vad som helst, på siare, spåmän,
på dem, som sågo långt in i det förflutna och än
längre i framtiden.
— Nu ser jag en lång, rak väg, fortsatte den
gamla lågmält, en väg i snö och drivor, mellan
lövlösa träd och mörka furor. Barmhärtiga
människor ha tagit upp kvinnan och barnet, de
åka snabbt upp mot nordstjärnans trakter.
— Nu går vägen över isen, det töar, snön är
blöt och tung att trampa i. Nu går hon med
barnet på armen igen. Den lille gråter, är trött
och hungrig, vägen är lång, himlen mörknar,
stjärnorna slockna, tung, våt sunnanstorm
kommer över dem. Hon stupar i den våta snön, hon
ber och gråter. Vargen tjuter i vårnatten, hon
blir rädd, hon stiger åter upp, försöker att gå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
