Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hörde tydligt ett nödrop, han såg på ett
avstånd, som han dock till följd av stänket och
slagregnet icke kunde bestämma, en jättelik
gestalt, som, omvärvd av skum och vågor, svängde
med armarna. Ångaren styrde kursen rätt mot
de förolyckade. Veikkolin visste att han borde
varsko styrmannen. Men vare sig att han redan
var för nära, eller att han miste sin
sinnesnärvaro, hans tunga och arm voro som förlamade ..
Nästa ögonblick brakade det löst, han såg som
i en dröm, huru Matti sjönk ned i djupet.
Vad hade förlamat hans vilja? Så länge han
levde, var det honom omöjligt att säga, om och
till vilken grad hans vilja var skulden till det
som skedde.
Och det som skedde och skedde med blixtens
hastighet var att ångaren i ett nu krossade
spillrorna av den flotte Matti med sina sista krafter
lyckats sammanbinda. Nu kommenderades stopp
och back, linor kastades ut, seniga, villiga armar
sträcktes ut över ångarens reling för att hjälpa.
Men allt vad man fick tag i var den slanka krop-*
pen av en vanmäktig, blödande yngling.
Matti hade aldrig satt sin person i främsta
rummet. Alltid hade han tagit hänsyn till andra,
hans sista kamp i livet stod för sonen, icke för
honom själv. Och när denne omsider var räddad,
låg hans väldiga kropp redan, sargad och
krossad, djupt under Pielisjärvis vredgade vågor.
Leimu kretsade kring olycksplatsen ännu en
Stockjunkaren — 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
