Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stund, som måsen över bränningarna, men där
var intet mera att göra. När Antti åter vaknat
upp ur sin vanmakt samt av Rönnis sports om
skomakaren och Jakob Trast, hade han endast
svarat: — Där nere med far! Ångaren vände
åter norrut.
Där Maria satt högt snyftande bredvid sin son,
hörde hon hans sorgsna svar. Hon blickade upp
och mötte Veikkolins blick, som oavvänt var fäst
på henne. ’ •
Mera kränkt av denna blick än av det djärvaste
tilltal, bleknade Maria starkt, torkade hastigt
bort tårarna, gick långsamt ett par steg mot
Veikkolin, och i det hon betraktade honom med ett
kallt, fientligt uttryck i sina ögon, sade hon sakta:
— David är du, icke Israel.
Veikkolin ryggade tillbaka. Han hade vid
fyrtio års ålder åter börjat att lyssna till de
sånger, som vanligen ljuda endast engång i en
människas liv. Han hade tänkt så mycket på denna
Maria. Hon skulle skänka honom åter de många
år han levat utan sommar och vår, skänka dem
åter med solljus och blom. Vad allt hade han icke
varit beredd att giva för denna dröm. Och nu . .
Voro dessa giftiga blickar, dessa under intrycket
av olyckan och smärtan åldrade och vissnade
drag, var detta drömmens fullbordan? Hade hans
tankar frossat i det förbjudna, hans själ snuddat
vid brottet, för att få detta svar av henne? Var
hon själv utan all skuld? Och det kändes inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
