Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taga alla brukliga former, och fröken Segerberg
sköt resolut upp dörren, hon ville, hon skulle
erkänna, att Segenbergarna voro ett hårdnackat
släkte. Längre i medgivande av sin egen
kärlekslöshet trodde hon sig ej ’behöva gå.
Sakta gick hon fram till den fattiga bädd, där
majorskan Segerberg låg.
— Adèle, sade hon sakta, icke Maria, ty hon
visste, att den sjuka ville kallas vid det namn
hon bar som ung... Adèle, jag vill be dig, be
dig — kan du höra mig, Adèle?
Men Adèle hörde intet mer. Adèle var död.
Hon låg död i sin säng, en riktig
fattigmans-säng, en sådan som ursprungligen gjorts för en
millionär men sedan hamnat på ett fattighus.
Hon hade dött olämpligt, dött innan hon sett
Sandra Segerbergs självövervinnelse, hört
hennes syndabekännelse. Nu låg hon, den en gång
så ståtliga kvinnan, liten och hopsjunken — så
liten, att gamla fröken Segerberg förvånad
frågade sig själv, när denna förvandling försiggått.
Av all denna skönhet, som en gång tjusat
hennes ungdoms samtida, fanns intet kvar, icke ens
konturen på det fordom så vackert formade
kraniet, det hade tillknycklats och skrumpnat under
ödets hårda slag.
Upprörd gick fröken Segerberg ut ur rummet,
satte sig åter i den gammaldags pinnsoffan att
vänta. Nu hade den ena gått, farit till det
obekanta landet, den andre kunde komma när som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
