Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon reser sig, stöder sin knutna hand mot bordet
och väntar. Katten sätter sig i soffan och bådar
främmande. In träder en lång, ståtlig man i
of-ficerskappa.
— God afton, säger Karl Alexander och ser
sig nästan häpen omkring i det låga, skumma
rummet.
— Du kommer sent, Karl Alexander, svarar
fastern med en onaturligt hård och sträv stämma.
Karl Alexander klär tigande av sig, går fram
till sin faster för att hälsa. Hon ser på honom,
känner småningom igen de vackra dragen.
Hennes vrede, hennes förbittring, hennes oro smälta
bort, allt, vad hon skulle säga honom, allt det,
som hon förberett sig på, har hon glömt. Sandra
Segerberg, den sträva gamla fröken, som ingen
människa hittills sett tappa kuraget, hon slår
armarna om halsen på den unge mannen och
brister ut i gråt.
— Gud, vad du liknar din vackra mor, äro de
enda ord hon mellan snyftningarna får över
sina läppar. Katten hoppar ned från soffan,
kröker rygg och stryker sig mot Karl Alexanders
höga stövlar.
Fastern och brorsonen sätta sig ned i soffan,
en lampa bärs in, och «misider säger Karl
Alexander djupt rörd:
— Jag vet att mor är död, två dagar har jag
väntat vid (Haxala färja, höstfloden och isen
hade fört bort färjan. Där hos gamle färjkar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
