Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Gudskelov, säger du! Det kan tusan själv
begripa sig på kvinnor, utbrast översten arg.
Här har det hetat dag ut och dag in: — Karl
Alexandrovitsch, den utmärkte mannen, och nu
när han kommenderas till kriget — bara till
kriget — ja, då säger man: — Gudskelov! Det
värsta av allt är, att telegrammet, och han vände
på det, är en tjugu timmar gammalt. Karl
Alexandrovitsch får lov att resa med tåget i kväll.
Anna Paulovna låg med huvudet i kudden,
hennes kropp skakades då och då av en undertryckt
snyftning. Fröken von Hiibner böjde sig ned
över henne och viskade på franska: — iNu gäller
det att vara modig, doktorn observerar er.
Bevara er hemlighet.
Anna Paulovna fattade sig. — Lämna mig
ensam, kära vänner, sade hon lugnt.
Alla gingo ut, och Anna Paulovna fick omsider
giva fritt lopp åt sin sorg och sina tårar — hon
skulle aldrig återse Karl Alexander.
Ute i salongen stod Karl Alexander, som
kommit för att taga avisked. Han kysste Vera
Niko-lajevnas hand. — Giv mig ett minne av min
barndomsvän, den lilla berlocken, som hänger vid
er kedja, sade han.
Hon rodnade och tvekade. — Har ni sett
inskriften på den? frågade hon.
- Ja.
Långsamt löste hon berlocken från kedjan.
Det var en ’liten ibagatell, en silverslant med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
